Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den engelska generalstrejken.
Av Albert Jensen.
STUDERAR MAN STRIDEN, DESS
uppkomst oeh utveckling, så frapperas
man av de många likheter den erbjuder med
den svenska generalstrejken 1909. ”Det
gick ieke längre att hålla tillbaka”,
förkunnade de svenska fackföreningsledarna
1909. Och mr Purcell, engelsk ordförande
i fackliga Ainsterdaminlernationalen,
förklarade i en intervju med Charles Lindiey
(Soc.-Dem. 25/6), att ”det fanns
uppenbarligen ingen möjlighet att undvika
igångsättandet av en proteststre j k”. I spetsen
för den engelska rörelsen 1926 finna vi
ledare, som, liksom ledarna i Sverge 1909,
av händelsernas egen logik voro tvingade
att ställa sig i spetsen för en strid, som
de alla befraktade som en olycka. I denna
ledarnas psykiska inställning till den stora
arbetsnedliiggelsen i England låg strejkens
egentliga svaghet, en svaghet som på
förhand dömde rörelsen att sluta med ett
nederlag.
Men låt oss följa händelserna och deras
utveckling ifrån begynnelsen.
Under krigsåren hade de engelska
kolgruvorna blivit ställda under statskontroll.
Kolgruvindustrien var en av krigets
nyckel-industrier, oeh det var en självfallen sak,
att den engelska regeringen lade beslag på
gruvdriften, detta delvis för alt förebygga
arebtsnedläggelser, som kunnat inverka
menligt på krigföringen. Denna
statskontroll upphörde först den 31 mars 3921, så
vitt vi minnas rätt. Så snart de enskilda
bolagen skulle övertaga gruvorna kom det.
till konflikt om lönesatserna, vilka
gruv-ägarna naturligtvis ville ha nedpressade.
Det kom till arbetsnedläggelse efter vilken
man träffade ett nytt avtal.
Den engelska gruvindustrien fick
naturligtvis känning av den allmänna
depres-sionsperiod, som anmälde sig efter
fredsslutet. Den förrangs ställning, som den
engelska kolgruvindustri cn tidigare hade
intagit, blev omöjlig att upprätthålla. Den
amerikanska gruvindustri.en, som under
kriget stimulerats till betydligt ökad
produktion, som den nu sökte upprätthålla,
anmälde sig som allvarlig konkurrent på de
gamla engelska marknaderna och
förminskade de engelska avsättningsmöjligheterna.
Genom Yersaillesfredcn hade Tyskland
blivit påtvingat en fred med skadeståndsbe>
talningar in natura, i vilka även ingick
omfattande kolleveranser till Frankrike.
Härigenom förminskades för det första de
engelska avsättningsmöjligheterna i Frankrike,
men icke nog med detta — Frankrike erhöll
sådana väldiga kolleveranser, att den
franska regeringen — delvis för att icke helt
”ruinera’ den franska kolindustrien — såg
sig nödsakad att till underpris sälja den
billigt bekomna tvska kolen på
exportmarknaden, vilket i sin ordning ytterligare
försämrade ställningen för den engelska
gruvindustrien. Lägg härtill trenne allvarliga
faktorer: för det första att oljan i stor
utsträckning börjat uttränga kolet som
bräns-lematerial. Detta var isynnerhet
förhållandet inom skeppsfarten, vilket, förminskade
avsättningsmöjligheterna för de engelska
bunkerkolen. Fcr det andra hade man inom
en hel del länder börjat att utbygga sina
vattenfall och utnyttja ”de vita kolen”,
vilket i dessa länder åter förminskade
avsättningsmöjligheterna för den engelska
kolindustrien. För det tredje hade den
allmänt förminskade värlsproduktionen
återigen förminskat efterfrågan på engelska kol
som bränsle, oeh man förstår att alla dessa
faktorer nödvändigtvis måste medföra en
kris för den engelska gruvindustrien. En
jämförelse mellan exportgenomsnittet av kol
för åren 1906—1910 oeh år 1925 visar en
nedgång i kolexporten av 20 procent, och
då liade likväl exporten 1925 befrämjats
genom statssubvention.
Till att förvärra krisen inom den
engelska kolkrisen bidrog ännu tvenne viktiga
faktorer: för det första en allmän
depression inom den inhemska industrien, vilket
i sin ordning bidrog att förminska den
normala kolkonsumtionen inom landet självt;
för det andra en betydande teknisk
efter-blivenhet inom den engelska kolindustrien,
varigenom England allt mer blev handikapat
på världsmarknaden.
Enligt R. W. Postgate, presidenten i
”Plebs League”, sjönk produktionen av
gjutjärn från 9,405 miljoner ton år 1913 till
5,733 milj. ton år 1925. Stålproduktionen
sjönk under samma tid från 7,029 milj.
ton till 6,785 milj. ton. Exporten av
färdigfabrikat sjönk från 636 milj. ton till 468
milj. ton. Importen av obearbetad bomull
nedgick från 3,835 milj. pund sterling till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
