Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsdagen den 29 sammanträdde en
fack-föreningskonferens, omfattande sammanlagt
omkring 1,100 ombud från alla landets
organisationer. I dess bänder låg det att
besluta om sympatiaktion för gruvarbetarna
och vilken form denna sympatiaktion skulle
erhålla.
I spetsen för fackföreningsrörelsen stodo
män sådana som J. H. Thomas, Ben Tillet,
John Bromley, A. G. Walkden och andra,
vilka i främsta rummet voro politiker och
först i andra rummet fackföreningsledare.
De äro typiska, kälkborgare. De voro
inriktade på att lösningen skulle komma från
regeringen och att den bär tillspetsade
situationen över huvud taget måste ordnas av
politikerna. Varje tanke på direkt aktion
var dem en styggelse, ieke minst därför att
en sådan skulle kompromettera dem som
politiker. Män sådana som J. II. Thomas äro
med avseende på samhällsställning
kapitalister oeh aktieägare i industriella företag
oeh kunde därför svårligen känna
gemensamt med gruvarbetarna.
De väntade initiativ från regeringen, och
när detta uteblev, blevo de nervösa. Hela
situationen placerade dem utanför deras egna
cirklar, och de tappade huvudet redan vid
ingången. De började att utsätta
gruvarbetarnas ombud för en hänsynslös
påtryckning i akt och mening att förmå dem till
eftergifter beträffande lönekraven för att
kunna erbjuda regeringen ett
kapitulations-förslag, som kunde läggas till grundval för
de förhandlingar, vilka regeringen ieke
gjorde min av att vilja inleda.
Gruvarbetarnas representanter vägrade emellertid att
gå med på något sådant. Likväl har mr
M, Å. Hamilton i strejkbrev till
Socialdemokraten” (18 maj) förklarat, att
gruvarbetarnas ombud voro beredda att
”godtaga och till sina medlemmar rekommendera
lönevillkor, som skulle innebära stora
löneminskningar för 100,000-tals
gruvarbetare-familjer”, oeh att J. H. Thomas meddelade
regeringen detta. De politiskt orienterade
fackföreningsledarna ha _ således ieke nöjt
sig med att Öva påtryckningar på
gruvarbetarna, men ha även ljugit för regeringen
blott för att få till stånd de
förhandlingar, som varken regeringen eller
gruv-baronerna önskade. Gruvarbetarnas
sekreterare, mr Cook, redogör för dessa
förhållanden i ”The New Leader” för 28 maj,
efter att man nekat att införa hans
sammanfattning i ”Daily Herald”, arbetarnas
dagliga tidning. Han skriver:
”Vi ha kampat icke allenast emot regeringen oeh
gruvägarna men också emot många av
arbetare-ledarna, speciellt de politiska ledarna vilkas
ställning blivit komprometterad/’ — — "Jag har varit
med i»m att Mi nedskälld på kolgruvornas kontor,
jag har erfarenhet från 1920 och 1921 vid
sammanträde med olika premiärministrar, men jag har
aldrig blivit åthutad av arbetsköparna eller
regeringen till den grad, som jag blev åthutad av vissa
fackföreningsledare för att förmås att ac.ceptera en
nedsättning av lönerna. Regeringen visste det, och
gruvägarna visste det. En av dessa sade till mig:
”FaekföreningsTådet kommer att hjälpa oss”, och
premiärministern tackade offentligt
fackföreningsrå-det.”
när ha vi uppenbart nyekeln till hela
tragedien. Regeringen visste, att den till en
viss grad spelade hasard med ödet. Kn
generalstrejk var i England ännu ett oprövat
vapen. Skulle !,samhället” kunna hålla
stånd? Det vill säga — skulle staten med
sina maktmedel i allians med kapitalisterna
kunna mästra situationen och kuva
arbetarna? Om icke, .så blev det svart för
regeringen oeh alla regeringar i framtiden, ty
om regeringen blev tvungen att kapitulera,
skulle de fackligt organiserade arbetarnas
maktställning bli så mycket starkare. Den
skulle bli så stark, att blotta hotet om
generalstrejk skulle gång på gång tvinga
regeringen oeh de maktägande till eftergiften
Om å andra, sidan regeringen lyekades
bemästra situationen, skulle arbetarnas
ställning bli svagare. Ville man vinna något
måste man våga, något. Och regeringen
vågade. Den hade ju i alla fall militär och
polis, kulsprutor oeh bajonetter till sitt för-’
fogande. Dessutom — kapitalisterna ville
kampen, och då ville regeringen den också.
Egentligen var det icke minst en fråga
om ,psykologi. Massorna voro visserligen en
relativt okänd och oberäknelig storhet.
Också Kngland har haft sina revolutionära’,
rörelser, och man kunde aldrig veta.. . Eljest
kände man den engelske arbetaren som en
synnerligen lojal och laglydig varelse. Men
om han var detta som individ, så kunde han
lätt bli något annat som massa.
Det avgörande var likväl ledarna.
Regeringen kände dem. Den kände deras
konstitutionella kryperi. Den kände deras med
feghet bemängda ovilja för varje form av
direkt aktion. Den kände deras benägenhet
för kompromisser. . Den kände, framför allt
deras beredvillighet att sälja hela
arbetareklassens ekonomiska intresse för sina egna
politiska framgångar. Den räknade med
allt detta, oeh den räknade rätt. Ty de
engelska arbetarna.äro vana att följa ledarna,
att låta ledarna bestämma. Massorna äro
ovana vid att själva taga initiativ i
motsättning. till i de romanska -landerna. Utgången
berodde därför i hög grad av ledarna, oeh
det visste regeringen.
Regeringen upprätthöll naturligtvis sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
