Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat sätt. Det är möjligt, att de trots allt
ha rätt härutinnan, men det är uppenbart, att
den saken måste diskuteras inom den
internationella rörelsen, för att man skall kunna dra
de nödvändiga historiska lärdomarna oeh för
att man kanske skall kunna handla riktigt
vid ett kommande tillfälle. Naturligtvis måste
i detta avseende de spanska kamraterna vara
de mest kompetenta att döma, men de synas för
närvarande icke benägna att göra uttalanden.
Deras inlägg, som sannolikt bli de tyngsta,
komma i sinom tid. Men intill dess synes det
icke vara förmätet, att även andra än
spanjorerna söka dra sitt strå till stacken i den
allmänna debatten, isynnerhet som spanjorerna
redan 1937 själva inbjödo kamraterna i andra
länder till diskussion.
I förra numret av Syndikalismen påbörjade
John Andersson en framställning av de
spanska anarkosyndikalisternas politiska
ställningstagande 1936—1939. Denna artikel
avser att vara ett inlägg i en debatt, som vi
öppna. Läsaren skall finna, att kamrat
Andersson bemödat sig att samla de argument,
varmed de spanska kamraterna förklarat sitt
ståndpunktstagande. Den kan därför
betraktas som en god grundval för en diskussion.
Nedskrivaren av dessa rader har emellertid
redan i IAA:s internationella tidskrift
Internationalen tillåtit sig göra ett inlägg i
juninumret 1038, och detta inlägg avtrycktes i CNT:s
tidskrift Timon. Det kan därför icke betraktas
som ogrannlaga, om jag tillåter mig inleda en
diskussion. Men problemet är för omfattande
för att kunna famnas i en liten kort artikel.
När den spanska generals jun tan höjde
revoltens fana i juli 1936, så formade sig
revolten till ett militäruppror. En väl
utarbetad plan skulle överföra alla större städer och
mera betydande centralpunkter i händerna på
militär jun tan. Man visste, att man kunde
disponera över armén, och man har också
fastställt, att den militära maktapparaten till 85
procent anslöt sig till revolten. De återstående
femton procenten ställde sig småningom till
större delen till republikens förfogande, men
icke omedelbart till regeringens förfogande.
En del av dessa styrkor gick upp i de
milisformationer, som skapades av arbetarnas organi-
sationer och därför kommo att stå under
kontroll av syndikaten. Detsamma gäller en del
av polisformationerna i de stora republikanska
städerna.
Statens yttersta maktmedel äro de fysiska
våldsinstitutionerna: poliskåren och militären.
Bortfalla eller upplösas dessa institutioner, så
återstår föga av statens makt. Framförallt
gäller detta i ett land som Spanien, där
staten själv förslösat sitt moraliska anseende och
där under decennier anarkosyndikalismens
antiauktoritära propaganda som skiljande
skedvatten söndrat massorna från staten. När
generalernas revolt bröt ut, stod regeringen utan
makt. Statens militära maktapparat befann
sig i generalernas händer.. Regeringen stod
rådlös. Den hadc ingen maktapparat, som den
kunde sätta mot generalernas. Regeringen
visste varken ut eller in. I denna situation
steg det fram en ny makt: arbetarmassan.
Den steg fram från gatan och arbetsplatsen,
från fabriken oeh verkstaden, från gruvan
och åkern. Det var den stora franska
revolutionen omigen. Den var illa beväpnad. Den
hade några revolvrar till sitt förfogande,
några jaktgevär och för övrigt yxor och
improviserade vapen. Den brukade gatstenar i
stället för kanonkulor. Den begärde vapen av
regeringen, men regeringen fruktade dess
revolutionära kraft, lika mycket som den
fruktade generalernas reaktionära kraft. Men
massan väntade inte på regeringen. Den gick till
motangrepp på generalernas militära
maktapparat, och sedan den börjat kampen kom den
i besittning av erövrade vapen. Massan stod
snart som segrare i Barcelona, Madrid,
Valencia och en betydande del av Spanien.
Omedelbart började denna massa att
under ledning av de egna
kamporganisationerna, först och främst under ledning av de
anarkosyndikalistiska organisationerna,
organisera sin egen kampapparat: milisen.
Miliskolonnerna skapades till den allt
övervägande delen av de ”fackliga’’ organisationerna,
av anarkosyndikalisternas CNT och
socialdemokraternas UGT. Men även de politiska
föreningarna sammansatte en del miliskolonner. I
stort sett låg emellertid kontrollen över den
nya militärapparaten hos syndikaten. Detta
var framförallt förhållandet i Katalonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
