Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Situationen var nu denna: regeringen var
maktlös icke bara därför, att den militära
apparaten till 85 procent hade gjort uppror,
utan också därför, att den nya militärapparat
som skapats, milisen, befann sig i arbetarnas
händer och stod under kontroll av syndikaten.
Till milisen hade anslutit sig en del av de
militära rester, som förblivit republiken
trogna. Makten i samhället låg icke längre i
händerna på regeringen, utan hos arbetarna.
Liksom den militära maktapparaten hade
glidit regeringen ur händerna, hade även
polisorganisationen gjort det. Polisen hade
upprensats, reorganiserats och ställts under
arbetarnas kontroll. Arbetarnas egna patruller
övervakade ordningen i städernas gator.
Regeringen var utan makt och makten hade
övergått till arbetarnas organisationer.
Till regeringens maktlöshet bidrog också
det förhållande, att arbetarnas syndikat —
isynnerhet i Katalonien — övertogo det
ekonomiska livets organisering: de exproprierade
verkstäder och fabriker, de stora feodala
godsen som kollektiviserades; de offentliga
tjänsterna som post, telegraf och telefon ställdes
under syndikatens kontroll; likaledes
järnvägar, bussar, biltrafiken, transportväsendet
till sjöss och i hamnarna; syndikaten övertogo
livsmedelsanskaffning och fördelning till de
stora städerna. Regeringen hade icke bara
ingen maktapparat, den blev allt mera
funktionslös. Makten övergick till de arbetande
massorna, främst till syndikaten. Milisen, polisen,
det ekonomiska livet kontrollerades av
syndikaten. Staten avkläddes funktion efter
funktion och funktion efter funktion överfördes till
arbetarna och deras organisationer. Det
historiska skeendet hade befrämjat den
utveckling, som anarkosyndikalismen uppställt som
sitt mål: kapitalets expropriering och statens
samtidiga avskrivning.
Den omvandling, som noterades sedan
arbetarna i de stora städerna besegrat
militärrevolten, var den begynnande sociala
revolutionens omvandling. Produktionsapparaten
överflyttades från de kapitalistiska företagarnas
till producenternas händer. Produktionen
kol-lektiviserades men underställdes icke staten
utan syndikaten. Arbetarna tillsatte
förvaltningsutskott och reorganiserade den produkti-
va verksamheten. Transportväsendet, till lands
och sjöss, post, telegraf, telefon, järnvägar etc.
undandrogs statens överkommando och ställdes
under transportarbetarnas egen kontroll.
Skolväsendet började reorganiseras av lärarnas
syndikat och undervisningen undandrogs
statens kommando. Hälsovårdsväsendet
reorganiserades av de syndikat, som växte fram på
detta område. Stat och regering avkläddes
funktion efter funktion, vilka övertogos av
syndikaten. Här lades grunden till en
genomgripande social revolution. Det ekonomiska
livet bars upp av syndikaten och regeringen
sköts åt sidan i största utsträckning.
Man började bygga upp en krigsindustri.
Också här var det syndikaten, som ingrepo,
även om man sedan vädjade till regeringen för
krigsindustrins finansiering. Här skymtade
man, att staten ännu hade en liten hållhake.
Men kontrollen över rustningsindustrin, som i
Katalonien byggdes upp från ingenting, låg
under syndikaten. Syndikaten
samorganiserade hundraden av fabriker och verkstäder som
annekterades för ändamålet. Det var icke
regeringen, det var arbetarna och deras
organisationer, som voro initiativtagare. Arbetarna
hade genom sina organisationer stigit fram till
den ledande platsen på det ekonomiska livets
område liksom på det politiska utan staten som
förmedlare. Det var icke en revolution, där
staten gjordes allsmäktig, det var en
revolution, där staten höll på att göras vanmäktig.
Beväpningen, utrustningen, provianteringen
av arméerna organiserades också av arbetarna
och deras syndikat. Syndikaten kontrollerade
operationerna och krigsledningen. Folket var
beväpnat. Folket, och väsentligen syndikaten,
hade makten.
Hela denna utveckling låg i
anarkosyndika-lismens linje. Socialdemokratin hade
bortgjorts. På den nya samhällsdaningens form
sågs det, att initiativet helt låg hos
anarko-syndikalisterna. Det var icke staten, som fick
uppgiften att omdana, det var syndikaten.
Statens makt- och verksamhetsområde utökades
icke, det förminskades och förkrympte och
arbetarna övertogo alltmera bestämmandet på
alla områden med hjälp av sina organisationer.
Lika litet var det frågan om en
”kommunistisk” revolution, ty det var aldrig fråga om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
