Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den radikale Mareelino Domingo var
jordbruksminister och skulle utarbeta
agrarprogrammet samt förelägga det för Cortes.
Han gav uppdraget vidare åt tjänstemännen
i Institutet, vilka även under monarkin suttit
vid samma bord. Dessa tjänstemän tråcklade
vidare på ett lapptäcke, som aldrig skulle
kunna bli till nytta för lantarbetarna. Det förslag,
som förelädes Cortes, motsvarade inte
lantbefolkningens önskningar, men detta de radikalas
förslag antogs av Cortes. Bönderna hoppades
på jordfördelning, men en verklig sådan var
inte föreskriven i lagen. Den som var herre
skulle förbli det och slaven skulle även i
fortsättningen vara lika underdånig.
Storgodsägarnas behandling av sina elända
jordproletärer var inte ett dugg bättre under republiken
än under monarkin. Detta bevisade bl. a. de
talrika bondeupproren i landets alla delar,
särskilt häftiga i Andalusien och Extremadura,
där förhållandena voro rent otroligt skriande
orättvisa. Händelserna i Castilblaneo i
december 1931, i Calzada de Calatrava, i Arnado
(Santander) och Figols (Katalonien) samt sist
men inte minst eivilgardisternas blodiga hämnd
i Casas Yiejas, för vilken den republikanske
ministern Cåsares Quiroga var ansvarig,
visade, att allting var precis som under monarkins
dagar. Fcodalismen bestod vidare, kasikerna
härskade, utsugningen drevs fortfarande till
sin yttersta spets och civilgardisterna i sina
trekantiga hattar voro alltjämt de, som
terro-riserade och slaktade ned lantbefolkningen, så
fort den knotade det minsta. Bönderna hade
inte fått erfara något av demokratins
välsignelser.
Den republikanska agrarreformen, antagen
den 15 september 1932, stipulerade, att
vissa ländericr kunde exproprieras, varvid
emellertid ägaren skulle få betalt till fulla
värdet! Länderier predestinerade till uppdelning
voro bl. a. sådana, som voro i statens ägo, samt
sådana, som missköttes av ägarna. 50 miljoner
pesetas skulle årligen ställas till förfogande
för att på så sätt skapa fram en stabil klass
av småbönder. Det var dock inte många
lantarbetare, som fingo jord av staten, man hjälpte
en del småbönder, det var allt. Penningmedlen
voro för knappa, för att hjälpen skulle kunna
bli effektiv. Man kunde för anslaget skaffa
jord till 5,000 lantarbetarfamiljer årligen. Då
det emellertid fanns 5 miljoner lantarbetare i
riket, skulle det behövts 100 år för att stilla
denna massas jordhunger.
Lantarbetarna kunde alltså länge vänta på
sin jord, det hade de klart för sig. Men de ville
åtminstone ha bättre löner och
levnadsbetingelser än under monarkin. Av den saken blev det
heller inte något. Och då högern åter segrade
vid valen, på hösten 1933, blev till och med den
ovan nämnda agrarreformen avskaffad, ty den
syntes kyrkan och storgodsägarna allt för
revolutionär. Den 14 augusti 1934 annullerades
medelst en ny lag denna expropriering in spe.
För den- redan fördelade jorden betalades
ordentligt — d. v. s. mycket rikligt —. Man
skruvade tillbaka utvecklingen helt och hållet till
tiden med de feta monarkistiska nöten.
Liksom förut befann sig 60 procent av all jord
och grund i händerna på ett knappt tiotusental
godsägare, medan 5 miljoner lantarbetare
förde tiggares liv.
1 Katalonien visade det sig tydligt, att man
inte kan lösa de sociala problemen med den
politiska demokratins medel. Den 11 april 1934
antog det katalanska parlamentet — Cortes
Catalanes — en lag, enligt vilken arrendena
för småarrendatorerna — ’ särskilt talrika i
Katalonien — skulle nyregleras och bli
rättvisare. Förbättringarna gingo ut över
storgodsägarna. I detta sammanhang måste sägas, att
den av spanska cortes antagna jordreformen
lämnat de katalanska arrendatorernas
önskningar helt åt sidan. Just vid tiden, då man i
Katalonien antog denna Ley de Contratos de
Cultivo, var högerregeringen kommen till
rodret i Madrid. På de katalanska
storgodsägarnas uppmaningar förklarade det tribunal, som
hadc att vaka över, att författningen följdes,
att det katalanska parlamentet inte hade
rättighet att skapa en egen agrarlagstiftning. Den
katalanska lagen förklarades ogiltig. Cortes
Catalanes lät sig emellertid inte förskräckas,
utan tog upp arrendelagen till förnyad
läsning, varvid den på nytt antogs. Det kom till
stridigheter mellan Madrid och Katalonien som
följd av detta. Först bilades striden medelst
en kompromiss, men det dröjde inte länge,
förrän författningskonflikten ånyo utbröt. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
