Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upproret i början av september 1934 bröt
ut. Ministerpresident Samper demissionerade
och i hans ställe kom en regering som leddes av
Lerroux. Vänsterrepublikanerna och
arbetarna visste, vad de hade att vänta av en sådan
regering, bakom vilken Gil Robles, kyrkan,
monarkistema och hela den samlade reaktionen
stod. Det vänsterborgerliga partiet,
”Izquier-da Republieana”, förklarade sig vilja ”bryta
all solidaritet med de nuvarande institutionerna
och tillgripa alla medel för att försvara
republiken”. Republikanerna hade förlorat hoppet
att kunna rädda demokratin med parlamentets
hjälp, de grepo till vapen. Resningen bröt ut i
norra Spanien, i östra delarna samt Asturien
och Katalonien. Det var arbetarna och
småbönderna som buro resningens tunga och hetta.
I Asturien kämpades det med särskild
förbittring, en kamp som varade fjorton dagar.
Än-skönt arbetarna inga vapen hade, kunde de
hålla de välbeväpnade militärerna stången en
tid, men övermakten var för stor, kampen var
alltför ojämn. Resningen grep också kring sig
i Madrid, men socialisterna där voro oeniga.
Medan deras vänstra flygel tillsamman med
anarkosyndikalisterna kämpade på
barrikaderna, förklarade den högra flygeln sig vara
emot varje revolutionär aktion. På så vis
erhöll rörelsen inte den kraft, som var
nödvändig för att leda det hela till seger.
I Katalonien var läget ännu mera tragiskt.
Den katalanska regeringen var rädd för de
anarkosyndikalistiskt orienterade arbetarna
och vägrade dem vapen, vilka voro nödvändiga
för att slå ned reaktionen. Den katalanske
presidenten Companys lät t. o. m. stänga de
syn-dikalistiska fackorganisationernas lokaler och
bevaka dem med polis. Han ansåg en
arbetarrevolution farligare än reaktionen från
Madrid. Companys föregångare, Macia, var av
annan mening, denne sökte samarbete med
anarkisterna mot Madrid. Senor Lluis
Companys inbillade sig, att han kunde klara sig
med hjälp av arrendatorerna och den
katalanska ungdomen. Men eftersom de voro oövade
i kamp, dukade de snart under. Katalonien gav
sig efter två dagar. Reaktionen segrade och
med den katalanska autonomin försvann också
den katalanska arrendelagen. Den katalanske
presidentens kortsynthet förde till nederlaget.
Companys stötte bort arbetarna och förband
sig med sin fascistiske inrikesminister, Dencas.
Denne var utåt sett en demokratisk
frihetskämpe, men i verkligheten en gemen förrädare.
Han flydde till Italien och gick öppet över till
det fascistiska lägret.
V. Den borgerliga demokratin
och arbetarklassen
Utan något som helst tvivel har Spaniens
revolutionära arbetarrörelse utövat ett stort
inflytande på landets politiska utveckling
under de senaste årtiondena. Proklamerandet av
Primo de Riveras diktatur 1923 var bara till
en del att hänföra till motsättningarna inom
det härskande lägret och det misslyckade
marockanska fälttåget. Ty med denna
militärdiktatur ville de härskande kanske
huvudsakligast undertrycka den revolutionära
arbetarrörelsen. De stora strejkrörelserna, de blodiga
sammanstötningarna mellan arbetare och
civil-gardister, proletariatets ständiga
revoltstämning, var en fara för de härskande och skulle
medelst militärväldet förhindras. Diktaturen
löste varken landets politiska ellei sociala
problem, tvärtom! Själva borgardömet, vilket
dock i diktaturen till en början sett räddaren
av den kapitalistiska samhällsordningen, vände
sig snart bort från den. Katalanerna och
bas-kerna voro missnöjda, därför att diktaturen
tog ifrån dem deras
självbestämmanderätt. Motståndarna till diktaturen kunde
dock inte uträtta något utan
arbetarrörelsens bistånd. Överste Macia, ledaren för
den katalanska frihetsrörelsen, sökte få
anarkisterna till bundsförvanter för kampen
mot militärväldet. Ty utan arbetarrörelsens
hjälp skulle kampen för demokrati och
republik vara utsiktslös. Även om arbetarrörelsens
slutmål och borgardömets avsikter gingo isär,
så enade sig dock båda lägren om det
närmaste målet: störtandet av diktaturen och
monarkin samt proklamerandet av en
demokratisk republik. De bildade en kampgemenskap
ad hoc och det lyckades så de förenade
krafterna att störta diktaturen och monarkin samt
utropa republiken.
Naturligtvis hade arbetarna sina egna
önskningar och fordringar att ställa på republiken
och så kom det mycket snart till motsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
