Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetarrörelsen genom sin fullständiga
oavhängighet och frihet från politiska kompromisser,
sin heroiska och oförsonliga
oppositionshåll-ning miot allt och alla. Och hur ’begripliga
dessa känslor än äro, så äro de likväl föga
lämlpliga. Den sociala rörelse, som vill nå
fram till att bli en skapande kraft, måste träda
i kontakt med andra element, varigenom den
nödvändigtvis förlorar sin ”jungfrulighet”.
Men det värsta av allt skulle vara att vilja
förvandla den revolutionära rörelsen i Spanien
till -— en karikatyr av den tyska
socialdemokratin före år 1914... genom att förvandla
den till politiska partier eller underordna
fackföreningarna under några ledares aktion
i parlament och regering. Det väsentliga i
den kritik mot marxismen, som utövades av
den anarkistiska teorin, var att bekräfta, att
den sociala frågans lösning icke kan vara att
skapa nya politiska partier i stället för dem,
som nu existera, eftersom det politiska partiet
och staten som institution icke äro i stånd att
taga itu med denna lösning utan till och med
nödvändigtvis måste fördröja den.
Den sociala rörelsen uppstod ur
kapitalismen på 1800-talet som en spontan och
teoretisk reaktion av de undertryckta klasserna
och en del intellektuella mot den kapitalism,
som då befann sig i uppåtgående. Sedan dess
har kapitalismen övervunnit sina
barnsjukdomar och ungdomssynder samt genomgått en
period av progressiv expansion, åtföljd av en
demokratiserings- oeh
”liberaliserings”-pro-eess, under diet att systemets motsättningar
alltmera tillspetsats och fördjupats, utan att
världen gjort klart för sig vad, som
försiggick, förrän världskriget utbröt år 1914. Till
följd av detta koinmo de ekonomiska, sociala
och politiska problemen i ett komplicerat
tillstånd, så att man på olika sätt försökte lösa
situationen med våldsamma utvägar av olika
slag. Den obegränsade sociala optimismen,
som under intrycket av de tekniska och
vetenskapliga framstegen på 1800-talet
kännetecknade alla riktningar inom arbetarrörelsen utan
hänsyn till olika mål, har i dag efterträtts av en
helt annan sinnesstämning: allmän apati,
passivitet, resignation och benägenhet att
acceptera lösningar av någon auktoritär typ. Denna
utveckling är ingenting annat än det naturliga
psykologiska uttrycket för den komplicering,
som det sociala problemet under tiden
undergått. Man måste övervinna denna situation
— icke genom att återvända till primitiva
ideologier, som motsvara förflutna tider — utan
genom att söka lyfta arbetarrörelsens teori och
praktik i nivå med förhållandena.
1800-talet gav världen en kritik av
kapitalismen och en analys av dess tendenser för
att upptäcka dess motsägelser och
motsättningar samt mot dem uppställa socialismens idéer,
som för en del borde vara en automatisk
produkt av deu ”dialektiska” utvecklingen av
själva den bestående samhällsordningen,
under det andra i stället vädjade till massornas
upprorsinstinkter och skapande krafter. Det
skapades det socialistiska idealets stora uttryck
— den historiska materialismen (den
materialistiska historieuppfattningen) jämte den
politiska socialismen och den anarkistiska
tendensen som redan då av Bakunin sattes i
samband med idéer, som vi i dag skulle nödgas
beteckna som revolutionär-syndikalistiska. Mien
det, som skedde överallt, var att leda
proletariatets blickar mot det frihetens mål, som alla
trodde vara nära, fastän de sågo, att det
nåddes på olika vägar.
Man behöver bara erinra sig den
evolutio-nistiska optimismen i den gamla tyska
socialdemokratin — Bebel och den äldre Liebkneclit
•— en uppfattning, mot vilken Gustav
Landauer i sin ”Aufruf zum Sozialismus” riktade
sin lideLsefulla kritik. Men icke lieller får man
glömma, att Krapotkin fullt och fast trodde
på den sociala revolutionens utbrott i slutet
av förra århundradet. Men revolutionen kom
icke, och icke heller Bebels ”Volksstaat”.
Under tiden har kapitalismen, vilken vi bekämpa,
absolut förändrats.
Gustav Landauer, som tillbragte hela sitt
liv i en förtvivlad kamp mot det sociala
problemets förenkling genom marxisterna på hans
tid och genom anarkisterna själva, vilkas ideal
utan tvivel var hans eget, framhöll mer än en
gång, att det fanns något gemensamt mellan
marxismen och anarkismen på den tiden, trots
de enorma skillnaderna i övrigt, nämligen
uppfattningen av revolutionen (det rör sig väl
att märka om den idé, som omfattades av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
