Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken att med hjälp av den direkta aktionen
åstadkomma en förändring. Sommaren 1917
hade lantdagens röda majoritet antagit en
åttatimmarslag, men när efter nyvalen i
oktober borgarklassen ville sabotera lagen, gingo
arbetarna till generalstrejk i november och
erövrade åttatimmarsdagen genom direkt aktion.
I november kom också den nya ryska
revolutionen, och egentligen blev den finska
generalstrejken en reflexrörelse av de ryska
händelserna. När generalstrejken rivit bort det
kommunala fyrkväldet och framtvungit
legaliseringen av åttatimmarsdagen, avblåste det
socialdemokratiska partiet generalstrejken. Från
massorna höjdes då ropet: ”Ledarna ha be-
dragit oss!” Massorna ville ”maktens
övertagande”, men partiledningen var däremot. Extra
partikongress inkallades i slutet på november.
Här uppträdde Stalin och förordade revolution
för maktens erövrande, men den finska
partikongressens majoritet avvisade tanken.
Under världskriget hade en nationell rörelse
börjat uppstå inom borgarklassen. Bland
borgare och bönder och särskilt deras aktiva
ungdom gick en strömning för nationellt uppror
mot Ryssland. Ett par tusen ynglingar hade
redan 1915 sänts till Tyskland för att utbildas
till ”jägare”. Sommaren 1917 bildades det
beväpnade borgerliga dtårer. Detta blev
begynnelsen till ”skyddskårerna”.
Arbetarna började känna behovet av en
motvikt och ”ordningsgarden” började spontant
uppstå bland massorna. Initiativet kom
underifrån och tvingade partiet att acceptera det.
Det blev begynnelsen till ”Röda gardet”, som
uppträdde självständigt och ständigt orsakade
partiledningen bekymmer.
Motsättningarna skärptes mer och mer.
Finland drev mot inbördeskriget.
Förberedelserna hos borgarklassen voro
målmedvetna och beslutsamma, systematiska.
Hos arbetarklassen, trevande, famlande,
obeslutsamma. Så tidigt som den 3 oktober 1917
sammanträde representanter för storindustrin
och finansen för att överenskomma om de
nödvändiga krediterna till den militära
utrustningen av de borgerliga skyddskårerna; samma
samhällsspetsar, som 12 år senare finansierade
lapporörelsen mot arbetarna. I november träf-
fades avtal med tyskarna, med Ludendorff, om
tyskt militärt bistånd. En junta av högre
officerare i Finland ledde de militära
förberedelserna. Till överbefälhavare utsågs Mannerheim.
Österbotten utsågs för den militära
koncentrationen, en provins med en självägande
bondebefolkning med ett traditionellt hat mot den
ryske ”arvfienden”, som kunde kanaliseras och
inriktas mot de finska arbetarna, vilka mest
kände sig solidariska med det nya Ryssland.
Under januari 1918 utbildade man genom
snabbkurser militära ledare. Och man forslade
livsmedel till Österbotten för kommande
militära operationskårer. Vapen fick man
väsentligen från Tyskland, samt i icke ringa grad
genom avväpning av i Finland kvarlämnade
ryska posteringar.
Den 12 januari 1918 uppdrog den nya
lantdagen åt regeringen att skapa ”en stark
ordningsmakt”, en vitfinsk armé, i vilken
skyddskårerna skulle ingå som grundstomme. Den
militära ledningen handlade hemligt och
egenmäktigt, den ignorerade t. o. m. regeringen.
Regeringschefen Svinhufvud underhandlade
med ryssarna beträffande de i Finland
kvarlämnade ryska trupperna. Natten till den 25
januari förhandlade han ombord på det ryska
krigsfartyget Kretsjet i Helsingfors hamn och
en preliminär överenskommelse uppnåddes.
Mannerheim hade redan börjat operationerna
mot de kvarlämnade ryska trupperna.
Svinhufvud gav telegrafisk order om
fientligheternas inställande. Nya förhandlingar med
krigs-kommissariet i Petersburg (nu Leningrad)
resulterade i överenskommelse och ett nytt
telegram till Mannerheim att inställa
fientligheterna. Denna order föll icke Mannerheim i
smaken, ty påföljande dag, eller natten till den
28 januari, var nämligen den dag, man
kommit överens om att släppa lös inbördeskriget
mot arbetarna.
Den 27 januari togo arbetarna makten i
Helsingfors. Den 29 januari bildades röd
regering med K. Manner i spetsen. Arbetarna voro
emellertid illa förberedda. Deras Röda garden
disponerade över omkring 1,000 gevär och lika
många militärt utbildade personer. Denna
oför-beredskap var naturlig, då den
socialdemokratiska ledningen helt opererade på den
parlamentariska linjen. Vi citera K. H. Wiik:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
