Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vad ansvarsmedvetna socialdemokrater vid
denna tidpunkt inriktade sig på, var att störta
den reaktionära regeringen för att bereda plats
för en demokratisk; man hoppades
Lantmannaförbundet kunde fås med. Vidare att lugna
arbetarmassorna, så att dessa ej själva skulle
förvärra situationen”.
Arbetarna hade således en ledning, som icke
var situationen vuxen. Kapitalisterna och
borgarna hade systematiskt förberett klasskriget
mot arbetarna. Finlands Franco hette den
gången Mannerheim, och den finska
officerskåren stod till de besittandes förfogande. Den
socialdemokratiska ledningen gjorde, vad den
kunde, för att om än icke avsiktligt så dock
sabotera förberedelserna till arbetarnas
försvarskamp. Man inbillade arbetarna, att
avgörandet fortfarande låg hos parlamentet, fast
hela borgarklassen förberett den
utomparla-mentariska lösningen genom borgarkriget. En
vecka före inbördeskrigets utbrott hade
partistyrelsen inkallat till en arbetarkongress i mars
månad i Tammerfors. ”Därmed hoppades
man”, skriver K. H. Wiik, ”att
arbetarmassorna skulle ge sig till tåls tills vidare. Den
vitfinska ledningen fann tidpunkten lämplig
till en offensiv, medan arbetarna ännu
’lugnades’ av partiledningen.”
Ryggraden i skyddskårerna var bönderna.
För att få bönderna med i klasskriget mot
arbetarna gav den vitfinska ledningen
klasskriget sken av att vara ett nationellt
befrielsekrig mot Ryssland, vilket det icke var. De
ryska trupper, som kvarlämnats i Finland,
blandade sig icke i de inrepolitiska
angelägenheterna. De voro kvarlämnade för att
förhindra en tysk landstigning i Finland och angrepp
i ryggen på den ryska revolutionen av tyska
trupper.
I ovan omnämnda förhandlingar mellan
Svinhufvud och hans ombud å ena sidan och
det ryska krigskommissariatet och dess
representanter å andra sidan hade man uppnått
överenskommelse om, att de ryska trupperna
icke skulle blanda sig i Finlands inre
förhållanden, ej heller i striderna mellan röda och
vita.
Blott ett mycket ringa antal av de i Finland
kvarlämnade ryska soldaterna voro revolutio-
närer. Det övervägande antalet voro bönder
och bondsöner som voro trötta på kriget och
ville hem. På möten med de ryska soldatråden
förklarades att de ryska trupperna inte skulle
blanda sig i striderna mellan de röda och vita
finnarna.
Regeringschefen Svinhufvud hade träffat
överenskommelse med ryssarna och gav order
om fientligheternas inställande. Men detta
passade icke den militära ledningen, ty den skulle
då icke kunna locka bönderna med sig mot
arbetarna under föregivande, att det gällde ett
nationellt befrielsekrig.
Detta förhållande visar, att det finska
”frihetskriget” i verkligheten var ett klasskrig.
Det var lika mycket ett klasskrig som det
spanska. Det var ett krig, där den besittande
klassen under politiskt vilseledande utnyttjade
bönderna mot industri- och
jordbruksproletariatet, ett kapitalismens korståg mot den
från underklassen hotande socialismen.
Detta framgick också av det förhållandet,
att det var ett helt ringa antal ryska soldater,
som kämpade tillsammans med det röda
Finland, och att de ryska trupperna i Österbotten
nästan motståndslöst läto sig avväpnas. Det
finska kriget 1918 var ett klasskrig under det
nationella frihetskrigets mask.
1 detta avseende fanns det en stark likhet
med det spanska kriget. Men det fanns
ännu flera likheter. Det kom till stånd en
intervention i det finska kriget av ungefär
samma karaktär som den tyska och italienska
”frivillighjälpen” i Spanien. Det
beklämmande i denna affär var, att det i Finland var
Sverge, som 1918 spelade samma roll som
Tyskland—Italien i Spanien 1936—39. Men
medan den tyska och italienska regimen, som
ilade Franco till hjälp, icke utgav sig för
annat än fascistisk, så kallades den svenska
regimen i historieskrivningen för
”liberal-socialistisk”. Det var den Edénska regeringen, i
vilken vid denna tid sutto fyra socialdemokrater:
Thorsson, Palmstierna, Rydén och Undén.
Sedan klasskriget brutit ut i Finland,
hemställde den finska regeringen om hjälp hos
den svenska. I riksdagen framlade
högermannen Trygger förslag om hjälp till Finlands
”legala regering” i form av vapen och ammu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
