Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nition från den svenska statens förråd. Att
döma av den hjälp, som sedermera lämnades,
var den ”liberalsocialistiska” regeringen ieke
principiellt emot, att sådan hjälp lämnades,
men man vågade ieke. Socialdemokraterna
förklarade, att ”det kunde tänkas framkalla
oroligheter hland de svenska arbetarna”. Den
ryska revolutionen hade revolutionerat de
svenska arbetarnas sinnen, och utan tvivel skulle
en öppen hjälp till ”Vitfinland” ha framkallat
oroligheter. Regeringen hesiterade emellertid
med hänsyn till de utomparlamentariska
krafter, som kunde lösgöras i direkta aktioner.
Finska regeringen begärde då rätt att över
svensk mark få transitera de ”jägarbataljoner”,
som fått militär utbildning i Tyskland. Även
detta avslogs, då man befarade, att en sådan
transitering kunde framkalla demonstrationer
bland arbetarna. Däremot bifölls vitfinska
regeringens alternativa hemställan, att de finska
trupperna skulle få transporteras genom
svenskt territorialvatten och därvid konvojeras
av svenska örlogsfartyg, så att intet ont
vederfors dem från röd sida. Även de
socialdemokratiska regeringsmedlemmarna bejakade detta,
eftersom de inte togo avstånd från beslutet
eller utgingo ur regeringen.
Men icke nog med, att den
”liberalsocialistiska” regeringen gav Vitfinland detta
handtag, den gav, vad som var betydelsefullare.
Omkring 80 officerare och 600 underofficerare
i svenska armén fingo tjänstledighet för att
resa till Finland och kämpa på de vitas sida.
Det är naturligtvis överflödigt att betona, att
ingen tjänstledighet gavs för deltagandet i
kampen på de rödas sida! Dessa frivilliga
blevo utrustade med mundering, vapen och
ammunition ur kronans förråd. Precis som de
italienska frivilliga i det spanska kriget
utrustades av den italienska regeringen, så
utrustades de omkring 700 frivilliga, som togo del
på vitfinska sidan, av den svenska regeringen.
I det spanska såväl som i det finska
klasskriget gällde det för de besittande att
ned-kämpa en social revolution. Den finska
arbetarklassen reste sig för att likvidera
kapitalismen alldeles som de spanska arbetarna. När
den ”liberalsocialistiska” regeringen i Sverge
permitterade 700 man ur svenska armén för
att kämpa på de vitas sida, så gällde det att
nedkämpa en hotande socialistisk rörelse.
Svenska socialdemokratin i regeringsställning
deltog i denna intervention mot socialismen till
förmån för kapitalismen. När den
socialdemokratiskt dominerade regeringen 1936 anslöt sig
till vapenblockaden mot det demokratiska och
revolutionära Spanien, upprätthöll den
traditionen från 1918.
Det röda Finland lämnades i sticket av
ryssarna, vilket naturligtvis försvårade dess
ställning. När Vitfinland däremot fick vapen
från Tyskland och snart nog också hjälp av en
tysk armékår, blev ställningen ännu värre. Den
vita regimen lyckades visserligen icke bygga
upp sina stridskrafter på frivillighetens väg,
men för att övervinna denna svaghet beslutade
den 17 februari 1918 att införa allmän
värnplikt. Genom den statliga maktapparaten
tvångsmobiliserades det nödvändiga antalet
soldater. De röda rekryterade sina garden
väsentligen från de fackliga organisationernas
medlemmar, men beväpningen och den militära
ledningen var högst otillräcklig. I april
började de tyska formationerna landsättas och i
maj var det finska klasskriget praktiskt taget
likviderat.
Den terror, som nu följde, hör till de
blodigaste kapitlen i mänsklighetens historia. I
dag ser man den internationella borgerliga
pressen utnämna Finland till ”den
västerländska kulturens utpost mot det asiatiska
barbariet”. Det kan då erinras om, vad
Londontidningen Times skrev den 9 februari 1919:
”De vitas seger åtföljdes naturligtvis av
tvångsåtgärder, den s. k. vita terrorn. De upproriska
nedgjordes med en grymhet, som tvingar en
till reflexionen, att Finland tillhör mera östern
än västern, och det t. o. m. i högre grad än
många andra delar av det forna tsardömet”.
Hur man behandlade de krigsfångar, som
föllo i de vitas händer, illustreras av fallet
Varkuas. Varkuas bruk försvarades endast
av 80 med gevär utrustade soldater. När
Varkuas föll för det vita angreppet, plockade
man på måfå ut bland de vapenlösa arbetarna
ungefär var tionde man, tillsammans 63, vilka
man omedelbart sköt och vars lik man kastade
i strömmen. Därefter arkebuserades ungefär
dagligen omkring 15 stycken inför ögonen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
