Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Milis eller m ilitarism
Av Miliciano
Från en känd kamrat i utlandet, som deltog
i det spanska kriget, ha vi mottagit
efterföljande. De spanska händelserna ha gett
vissa erfarenheter och dessa erfarenheter måste
göras fruktbara för framtiden. Efterföljande
inlägg berör blott en del av revolutionens
problem, men dock en viktig sådan, nämligen
frågan om milis eller militarism. Liksom vi
med nöje publicerat kamrat Rodriguez på en
bredare bas gjorda utomordentligt intressanta
och instruktiva framställning i detta och
föregående nummer om de spanska erfarenheterna,
lämna vi också med nöje plats för efterföljande
— som ett diskussionsinlägg.
Huvudorsaken till det spanska nederlaget är
naturligtvis, att det internationella proletariatet
svek och lämnade Spanien åt sitt öde. Men
vid sidan härav ha också andra faktorer
inverkat, isynnerhet det fullständiga moraliska
sammanbrottet i Katalonien.
Vid den sista avgörande offensiven från
Francos sida var det ett faktiskt förhållande,
att det endast under de första dagarna
gjordes ett allvarligt motstånd. Vad som därefter
följde, var ieke ett tillbakavikande, utan en
panikartad flykt. Det motstånd, som ännu
gjordes, utgick knappast från den
”disciplinerade antifascistiska folkhären”, utan nästan
uteslutande från de ”odisciplinerade
elementen” inom och utanför folkhären.
än lever vår vredes gnista.
Vårt tålamod har ej långt igen —
så pröva det ej — det kan brista!”
Och så sent som den 12 november 1918:
Ӏn smyga bovar fria kring,
än på oss ofärd lurar,
än är ej vilddjurssinnet kväst
i gravar eller burar.”
Rektor Eirik Hornborg i tal den 2 maj 1919:
”Det övervägande flertalet av de fängslade
upprorsmännen ha erhållit amnesti, och
amnesti har också givits åt dem, som under
räfsten med de upproriska verkställde det jag
har kallat excesser i samhällets nödvärn. .
* Avser amnestibeslutet av 30 oktober 1918,
varigenom upprorsfångar, som ådömts
tukthusstraff upp till 4 år, erhöllo villkorlig
fri-givning, och amnestibeslutet av den 7
december 1918, varigenom upprorsfångar dömda
upp till 6 år erhöllo villkorlig frigivning och
de, som dömts till döden, fingo livstidstukthus,
medan alla de, som under ”excesser i
samhällets nödvärn” mördat arbetare utan
domstols-förfarande, garanterades att gå fria för
efterräkningar för de mord, de gjort sig skyldiga
till.
På ett märkligt sätt kontrasterar mot
uttalandena från den finska ”kulturvärlden” ett
inlägg av kammarherre Hj. Linder i
Hufvud-stadsbladet den 28 maj:
”Vad hava de röda gjort, som vi icke själva
försöka göra? De hava försökt sig på en
statskupp; vi, som stridit för lag ocli rätt och för
världens mest demokratiska statsförfattning,
försöka nu att göra samma statskupp”.
Det förhöll sig nämligen så, att 48 procent
av representanterna i parlamentet drivits
därifrån på grund av revolutionen. Den
kvarvarande borgerliga halvan fortsatte att
grundlagsstridigt regera och lagstifta.
Det finska ”frihetskriget” var intet
nationellt frihetskrig, eftersom den nationella
självständigheten aldrig var hotad från Rysslands
sida. Hade revolutionen segrat, är det
sannolikt, att Finland bevarat sin självständighet,
och troligen hade här den socialistiska
nyda-ningsprocessen tagit sig andra, mera
demokratiska uttryck än i Ryssland, därför att det
där fanns andra traditioner. Men man undrar,
om en segrande kontrarevolution någonsin
varit så blodigt hämndgirig som den finska. Det
skulle i så fall vara den spanska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
