Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italiensk autarki och
imperialism
Av Rosita Gonzales
Don italienska fascismen anser sig, liksom
den tyska nationalsocialismen och det
”kommunistiska’’ Ryssland, höra till de
”missionära” staterna. Innehållet i denna mission
är tanken på ”Potenza della Nazione”,
drömmen om Italien som stormakt, om
upprättandet av ett andra romerskt imperium, som skall
ställa det antika i skuggan. För uppnående av
detta mål mobiliseras alla samhälleliga
krafter. Den politiska maktens supremati över de
ekonomiska krafterna är en av systemets
grundpelare.
Från början anslutande sig till den
revolutionära socialismen och antikapitalismen,
svängde Mussolini och fascismen senare över
till erkännande av kapitalismen.
Korporati.s-men skulle vara ett medel som tillät
företagarnas privata initiativ. Likväl kunde Mussolini
1931 förklara: ”de som ännu tala om en liberal
ekonomi komma mig att skratta... Tre
fjärdedelar av den italienska ekonomin vilar på
statens armar”. Sådana inkonsekvenser höra
till det fascistiska systemet.
Om den fascistiska regimen avstått från
expropriation, så har den genom uppköp eller
nyskapande förvärvat sig viktiga positioner
inom näringslivet. Den italienska staten har
sedan 1925 aktiemajoriteten i AN SALD O,
landets största skeppsvarv, som dessutom har
egna malmgruvor (med 67 % av den inhemska
brytningen) samt järn- och stålverk och
vatten-kraftanläggningar. Staten är ägare av några
antracitgruvor samt den förutvarande
österrikiska kvicksilvergruvan i Idria, som fram-
bringar 40 % av världsprodukt. ionen. Genom
AGIP behärskar staten landets
petroleumraffinaderier, en del av de rumänska
petroleumkällorna samt de albanska oljekällorna.
Genom ITALIA har den 6 kemiska fabriker och
är delaktig av fosfatlager i Egypten. Den
besitter pappersfabrikerna CARTIERI
MILANI. Dessutom är staten naturligtvis i
besittning av de statsmonopol, som stamma från
tiden före fascismen: järnvägar, post, telegraf,
salt, tobak, till vilka lagts kol-, koks-,
koppar-, tenn- och nickelmonopol, vilka reglera
importen och priserna.
Vid sidan av dessa ingrepp i den privata
företagsamheten, vilka genom
upprätthållandet av principen om den fria
företagsamheten äro relativt begränsade, använder sig
staten av kontroll över kapitalmarknaden.
Kontrollen över bankerna proklamerades 1926
och ledde till lagen av 1927 som upplöste 236
småföretag, fusionera de 109 banker och ställde
14 miljarder lire sparkapital under statens
kontroll. Därefter kommo bestämmelserna, som
tillämpades under Abessinienkriget, varmed
man för första gången direkt ingrep i
bankernas affärspolitik. Den långfristiga krediten,
den egentliga industrifinansieringen, förbehölls
”parastatala” , halvoffentliga institut. Det
största av de parastatala kreditinstituten, IRI,
kontrollerade 1938 12 miljarder lire. Den
privata sektorn blir mer och mer förträngd av
den statliga verksamheten. ”Staten måste
uppsuga folkets nya sparpengar” och därigenom
”undandraga det privata initiativet blodet”,
förklarade den officielle rapportören i
deputeradekammaren 1932. Detta är ingen teoretiskt
dikterad åtgärd utan framsprungen ur
nödvändigheten. De stora offentliga arbetena, den
forcerade upprustningen, krigskostnader och
näringslivets omställning till autarki ställde ständigt
växande anspråk på kreditmarknaden, och det
blir mindre och mindre över för den privata
företagsamheten. Denna tendens befrämjas
på olika sätt.
Sedan januari 1933 behövs det statens
tillstånd till startandet av nya eller större
utvidgningar av redan existerande industri- eller
handelsföretag. Staten bestämmer således icke bara
över storleken utan också över investeringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
