Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vad som är fortsättningen av det
hittillsvarande, den förestående vägen, spänningens
utlösning, dispositionens utförande — allt det heter
framtiden och kan icke vara oss givet i form
av vetenskap, utan endast i form av inre tryck
och längtan och åtrå, som är helt liktydigt med
det yttre labila jämviktsläget: och det heter
önskan, fordran och aning ända till det
profetiska; vision eller konstnärlig gestaltning”. ”De
i historien verksamma krafterna kunna icke
formuleras vetenskapligt., historien kommer
alltid att vara en värdesättning, som beror på vårt
väsen, vår karaktär, vårt liv, våra intressen . .
(Upprop till socialismen, 1907.)
Mot den marxistiska ”dialektiken”
uppställde Landauer sin kämsats:
”Socialismen är förenade människors
vilje-tendens för att skapa något nytt för idealets
skull.”
Iden historiska materialismens förlamande
förvirring såg Landauer den socialistiska
rörelsens undergång. Alldeles som Karl
Lieb-kneeht i sitt bland marxisterna okända verk
”Studier över den sociala utvecklingens
rörelselagar”, fordrade Landauer en konstruktiv och
därför frihetlig socialistisk uppfattning.
Vid sitt försök att skissera denna råkade
han emellertid också i motsättning till den
samtida anarkismen i dess olika former.
Visserligen representerade han en uppfattning av
socialismen som viljeyttring’, men icke bara i
negerande form. Den uppfattning, som
anarkisterna ställa upp mot den marxistiska
utvecklingsläran, var icke tillräcklig för honom.
Landauer ville föryerkliga socialismen i frihet
och genom frihet, men denna samhällets
omvandling var för honom icke resultatet av en
enda historisk akt, ”revolutionen”. Landauer
såg snarare den revolutionära utvecklingen som
en ändlös process, vilken är betingad av
historieår och antar olika former. Denna tanke förde
honom i motsättning till de dåvarande tyska
anarkisterna. I en polemik mot de anarkistiska
kommunisterna, offentliggjord i hans tidning
”Der Sozialist” den 1 november 1910, skildrade
han den uppfattning, han avvisar.
Anarkisterna ha, säger han, ett ideal; de skildra det
nuvarande tillståndet och propagera för en
revolution, i vilken deras ideal skall
förverkligas utan dekret och diktatur. ”De äga en klar-
het om en avlägsen framtids tänkta
gestaltning”, heter det, ”men om vägen till detta mål,
om nuets omedelbara uppgifter, om
möjligheterna under revolutionen råder hos dem en
oklarhet, som saknar motstycke. ’Revolution’
är för dem ett fullständigt mystiskt ord.
Revolutionen betyder för dem uppfyllelse,
fullbordan”. Denna revolution liknar Landauer vid
”Wagner-scenen”, där ett slöjlikhande moln
sänker sig ned mellan tvenne totalt oliika
scenbilder. Sedan sammanfattar Landauer slutligen
sin uppfattning meid att radikalt konstatera:
”Aldrig kommer en revolution att utbryta för
förverkligandet av denna anarkistiska
kommunism.”
De verkliga möjligheterna för anarkistisk
verksamhet ligga enligt Landauer på tre
områden: 1) Handlingens propaganda och
individernas revolt; 2) Ingripande i redan
pågående politiska revolutioner, som gripit
massorna med sig; 3) förberedande och uppbyggande
av de ekonomiska grundvalarna för ett
stats-löst samhälle. ("Sozialist”, augusti 1914.)
Själv verkade Landauer i sistnämnda riktning
och förlorade sitt liv vid ett försök att utföra
revolutionärt arbete enligt kravet n:o 2. Men
lian ansåg det för felaktigt att bedriva einlbart
propaganda i ord för revolutionen. Dessutom
var han av den uppfattningen, att en revolution
över huvud icke kan lösa den sociala frågan
definitivt. I sin hok "Revolutionen” säger han:
"Revolutionen är som en tillfrisknandes feber
mellan två sjukdomar.” I denna bok skisserar
Landauer historiens förlopp som ett växlande
av politiska och sociala former, av vilka
vardera avlöses av motströmningar och
revolutionära omvälvningar, ur vilka ett nytt tillstånd
uppstår, som i sin tur åter går under i senare
revolutionära strider.
I sin bok ”Gustav Landauer, revolutionens
filosof” (Stockholm 1920), sammanfattar Souchy
denna uppfattning i orden: ”1 denna mening
är revolutionen ieke ett tidsskede, en gräns,
utan en princip, som skrider ut över långa
tidsskeden.”
Vi kunna här icke skildra Landauers
föreställning om socialismen, utan endast citera
ett kort yttrande, som står i samband med hans
revolutionsuppfattning. I nämnda polemik mot
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
