Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meningen, att de revolutionära frågorna ieke
lösas genom att propagera stela begrepp. I
vilket förhållande de stela begreppen stå till den
revolutionära verkligheten, förmå kanske två
enkla erinringar visa: den tyska
socialdemokratin har alltid varit abstrakt internationalistisk,
men den har aldrig tagit revolutionära
initiativ i internationellt verkande riktning. Den
frihetliga spanska arbetarrörelsen hade knappast
några internationella förbindelser, föga
internationell teori oeh en nationellt färgad frihetlig
ideologi, men den fann kraften till den väldiga
antifascistiska kampen år 1936, vari den
ställde sig i spetsen för de antitotalitära krafterna
i hela världen.
Men låt oss återvända till Landauer. Hans
intresse för de konkreta politiska
tidsproblemen, hans tendens att aldrig uppställa en ren
negation utan alltid ett konstruktivt förslag
gentemot dagsproblemen fann naturligtvis ett
uttryck också i den inre politikens frågor. I
en artikel under rubriken ”Revolution, nation
och krig” (1912) krävde han aktivt intresse för
de national-revolutionära folkens strävanden (i
Mexico, ivina, Turkiet) samt vände sig mot
de revolutionärer, som äro indifferenta för alla
små framsteg, framför allt de politiska, och
endast predika den totala lösningen:
”1 alla mänskliga ting äro gradskillnaderna
av avgörande betydelse.”
Skarpt gisslar Landauer de revolutionärer,
som ställa sig likgiltiga för tidens
republikanska och demokratiska rörelser. I ovan citerade
artikel om de anarkistiska kommunisterna säger
han:
”De (dessa revolutionärer) äro så måttlöst
fjärrsynta, att de förbise allt, som håller på att
förverkligas inför deras egna ögon . .. Den
turkiska revolutionen och kontrarevolutionens
härliga besegrande genom det storslagna tåget
från Saloniki till Konstantinopel? Asch — ett
stycke militarism, vi äro antimilitarister! Den
revolutionära republiken i Portugal ?
Bourgeoisierepublik, proletärerna ha krafsat
kastanjerna ur elden åt de rika, — det var ju dumt!”
På så sätt förringas allt, som är en revolutionär
folkrörelse med påtagliga, gripbara och
nödvändiga politiska mål, — alldeles som omvänt
stora ord och bluff höra till ordningen för
dagen, när det rör sig om en proletär
klasskamps-rörelse sådan som generalstrejken i Frank-
rike ... Det behövs politiska nutidsmål, säger
Landauer och tillägger i detta sammanhang:
”1 400 år ha de nu ständigt på nytt i alla
Europas länder utbrytande revolutionerna för
republiken och ständigt åter republiken
pågått ...”
Det demokratiska idealet, drar Landauer sin
slutsats, borde bringas i samband med
anarkismen. Han klagar bittert över, att
anarkisterna på hans tid icke förstodo detta.
I detta sammanhang är det intressant att
iakttaga Landauers propaganda kring de
inrepolitiska frågorna i Tyskland mellan åren
1909 och 1914. Han hänvisar aldrig till en
”patent-lösning”, utan inför också i de
politiska dagsfrågorna alltid ett aktuellt
revolutionärt initiativ, som anknyter till givna
förhållanden.
I ”Sozialist” för den 25 maj 1913 uttalar lian
sig om valen i Preussen. Han omtalar, hur den
socialdemokratiska oppositionen på 1890-talet
(”de unga”) intog en nyanserad ställning
gentemot parlamentarismen. Den kämpade
visserligen mot varje deltagande i valen, men
hade ännu intresse för riksdagsvalen,
däremot inget för den preussiska lantdagen, och
”de utöste hela sitt raseri och förakt över dem,
som deltogo i de kommunala valen.” Landauer
tillägger, att denna inställning är typisk för
doktrinära marxister; som frihetlig socialist
värdesatte han parlamenten i rakt motsatt
ordningsföljd; i kommiunen rörde det sig ännu
alltjämt om praktiska sociala frågor, men i
riksdagen bara om politik oeh partivälde.
Utgående från denna tanke, förklarar Landauer,
att det socialdemokratiska kravet på lika och
direkt allmän rösträtt till den preussiska
lantdagen och den tyska riksdagen bevisar, att
marxisterna icke ha en aning om socialistisk
frihet. I verkligheten måste ju en socialist gå
in för lika och direkta val till
kommunrepresentationen. Inom kommunen, säger Landauer,
måste ur-valmötet hållas, vid vilket icke endast
väljas representanter utan också fattas beslut.
För landet i dess helhet skall däremot endast
finnas indirekt representation — det vill säga:
inga oavsättbara parlamentsledamöter med egen
beslutanderätt, utan endast avsättbara
indirekta representanter för ur-valmötena, d. v. s.
kommuner och kretsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
