Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s
tiker överens om. Dessutom fordra de alla, att
denna gemensamhetsegendom icke skall vara
statsegendom, utan skall bäras av de
arbetan-des egna sammanslutningar. Så långt äro till
och med många förutvarande statssocialister
ense med oss, eller åtminstone inse de, att
omfattande initiativ från
producentsammanslutningarna äro av vital betydelse i en socialistisk
produktionsordning, om man skall kunna
undvika centralistisk stelhet.
Men då ställer sig nästa fråga, och här
uppstår oklarhet, här skilja sig meningarna
även hos de stora frihetliga teoretikerna: hur
skall man fördela de frambringade varorna?
Även beträffande fördelningen, och just
beträffande den, skall frihetens princip vara
avgörande. Yad vi ieke vilja, är uppenbart :
konsumenternas tvångslikhet genom statsdekret,
ungefär så att varje arbetande erhåller sig
till-dikterat så och så många kalorier
grundnäringsmedel, så och så många kilo litteratur,
den årliga kostymen, så och så många
kilometer trafikmedelsbrukning o. s. v. Gentemot
detta slag av ”likhet” skulle väl de flesta
människorna med vissa inskränkningar ännu
föredra den kapitalistiska ”friheten”, under vilken
arbetaren ännu har en liten möjlighet till
individuell gestaltning av sin konsumtion.
Men ej heller denna negation av
konsumenternas tvångslikhet är något svar på frågan
om fördelningen av de frambringade varorna.
Det gäller att finna ett svar på
fördelnings-frågan i allmänhet. Producenternas
övertagande av produktionsmedlen är bara första steget.
Regleringen av konsumtionen är avgörande för
socialismens verkliga karaktär. Det är en
för-delningsfråga.
Våra stora teoretiker ha visat oss olika vägar,
om än deras system naturligtvis i
avgörande delar täcka varandra och en syntes av de
avvikande meningarna är möjlig.
Proudhon var mutualist, d. v. s. han byggde
upp sin socialism på ömsesidighetens princip,
det fria bytet av likvärdiga produkter. Därför
föreslog han bytesbanken. Det är för övrigt
fullständigt falskt, när marxisterna påstå, att
han bara räknade med självständiga
hantverkare och småföretag. Framför allt mot slutet
av sitt liv räknade han också med möjligheten
av arbetarassociationer som producenter och
bytesbankskunder.
Bakunin var däremot redan mera förbunden
med den moderna arbetarrörelsen. Man
betecknade honom som kollektivist. Han ställde
erövringen av produktionsmedlen och
kollektiv-besittandet i förgrunden. För övrigt fordrade
han liksom Proudhon produktens värde åt
arbetaren: ”Varje enskilds likhet vid utgångs-
punkten vid livets början, så vitt denna likhet
är avhängig av samhällets ekonomiska och
politiska organisation, på det att var och en,
bortsett från naturliga olikheter, endast blir
sitt verks son — det är rättfärdighetens
problem. (Ur ”Der Sozialismus”, 1867.)
Krapotkin hade en annan uppfattning. Även
han var för det gemensamma besittandet av
produktionsmedlen men menade, att ett
fastställande av individens andel av produktionen
icke är möjligt. Därför kunde icke åt var och
en skänkas avkastningen av hans arbete.
Produktionen är resultatet av en gemensam
ansträngning, det frambringade kunde därför
förbrukas fullständigt fritt. Den moderna
produktiviteten gjorde detta möjligt. ”Tag så
mycket ni behöver!”, skulle därför enligt
Krapotkin vara den enda principen för
fördelningen. Tanken på en allmän, fullständig
för-bruksfrihet betecknas efter Krapotkin som
”anarkistisk kommunism”. Denna kunde enligt
Krapotkin genomföras genast efter
kapitalisternas expropriation. (La conquéte du pain,
andra kap., avsnitt 1.) Visserligen gjorde
Krapotkin inskränkningar beträffande
lyxkonsumtionen, så att det uppstår en bild av
blott delkommunistisk konsumtionsreglering.
Lyxföremål skulle ransoneras eller kunna
förvärvas genom särskild arbetsprestation.
Dessvärre måste det sägas, att den här
uppkastade frågan icke utförligare behandlats
efter Krapotkin. Känslomässigt äro många
syndikalister och andra frihetliga socialister
anhängare av Krapotkin beträffande det
socialistiska fördelningsproblemet. Men faktiskt
blir problemet icke studerat och här är en av
de omnämnda konstruktiva svagheterna hos
vår rörelse. I tidigare epoker var den frihetliga
socialismen i dessa teoretiska frågor betydligt
aktivare. Det är ett misstag att tro, att den
frihetliga socialismens praktiska problem’ är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
