Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löst med antagandet av den syndikalistiska
organisationsformen. Vår socialistiska
uppfattning är ännu icke färdig. Detta är ingen skam
— ty den socialistiska uppfattningen kommer
allti’d att vara i rörelse, och när arbetarna en
gång genomfört det kollektiva besittandet,
kommer heller icke någon färdig socialism att
vara för handen. Socialismen kommer ständigt
att utveckla sig allt efter skiftande
uppfattningar, efter behovens utveckling, efter det
ständigt skiftande frihetsmedvetandet o. s. v.
När vi återupptaga den berörda debatten, så
finna vi förebilder .särskilt i vår rörelses
barndomstid. Mellan 1870 och 1890, i den franska
syndikalismen omkring 1900, voro livliga
debatter i gång om socialismen som
fördelningsproblem. Under åren efter förra världskriget,
vid bildandet av Internationella
Arbetar-Associationen (IAA), dök frågan återigen
upp, men berördes blott flyktigt. Men
problemet framträdde i hela sin vidd för våra
spanska kamrater, när de 1936 praktiskt bekommit
en större del av sitt lands ekonomiska liv i sina
händer. Vad skulle nu ske? Det visade sig, att
det brast i teoretisk förberedelse. Om man
bortser från expropriationstanken, kan man
säga, att de spanska kamraterna i de
förhan-denvarande teoretiska yttringarna inom vår
rörelse icke funno något, som kunde varit dem
till nytta för vidareutvecklingen av den
kollek-tivistiska samhällshushållningen. Allt det goda,
som trots detta likväl genomfördes, har man
att tacka den spanska dugligheten till
improvisation för. Men vi kunna inte hänvisa folkens
framtid efter fascismens undergång till hoppet,
att problemen i allmänhet komma att lösas av
lyckliga tillfälligheter.
Jag anser det framför allt för nödvändigt, att
rörelsen ger sina socialistiska krav en helt
konkret karaktär. Därvid blir det
ofrånkomligt att ingående studera frågan om den
socialistiska fördelningen. Enligt min mening måste
den syndikalistiska rörelsen ta avstånd från
en viss naiv optimism beträffande denna fråga.
Krapotkin påvisade riktigt nog, att det i
samhället finns en verklig tendens till kommunism,
d. v. s. till fri njutningsrätt. Endast som
exempel: det finns .bostadsföreningar, i vilka
den enskilde hyresgästen betalar en fastställd
för alla lika avgift för bruk av elektrisk ström.
Den enskilde konsumenten har därvid fri
konsumtion. Liknande företeelser förekomma på
många olika områden och deras utbredande är
tänkbart, framför allt vid höjandet av
allmänhetens sociala moral. Men blott för vissa
områden, vilka kunna kallas ”offentliga tjänster”
— d. v. s. sådana, där vid en viss
kulturstandard det kan räknas med någorlunda lika
behov för alla (bostad, belysning, värme,
trafikmedel och gator, användandet av parker, bad,
läkemedel, sjukhus, läkare, undervisning etc.).
Men på de flesta andra områden (kulturbehov,
kläder, föda) fordrar människornas frihet den
största möjliga individuella behovstäckningen.
Det innebär, att behovstäckningen i allmänhet
ger en mycket växlande, komplicerad och
osäker totalbild.
Höjandet av den enskildes
konsumtionsmöj-lighet måste leda till ständigt större och
mera invecklade anspråk på produktionen och
dess fördelning. Rättvisa och jämlikhet kan
endast bestå däri, att det sättes en övre gräns
för den enskildes förbruksmöjligheter, en rain
inom vilken han har fritt spelrum. Just de
spanska erfarenheterna ha visat oss, att fri
förbrukning utan gränser måste leda till kaos.
I Spanien hade man visserligen krig. Men
bortsett härifrån, att sannolikt alla socialistiska
uppbyggnadsförsök komma att göras i en
period av krig, nöd, kaos och kamp — även
under idealare förhållanden är
konsumtions-frihet omöjlig med undantag för vissa
offentliga tjänster. Även om den mänskliga
produktiviteten kan stegras oerhört, så har den dock
i varje ögonblick en gräns, under vilken
konsumtionen måste stanna. Inom en given ram
måste det hushållas, d. v. s. man måste
ständigt eftersträva största möjliga produktivitet
med ett minimum av ansträngningar och
samhället måste under alla omständigheter
fastställa ett visst förhållande mellan den
enskildes arbetsprestation och hans konsumtion.
Detta innebär emellertid, att varor alltid ha värde
och måste räknas mot varandra, och att en
individ, som konsumerar särskilt mycket, av en
vara, måste inskränka sin konsumtion av andra
varor. Därför måste också värdets, prisets
och pengarnas funktioner analyseras och fattas
socialistiskt.
Det är ett misstag att utgå ifrån, att män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
