Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niskan efter revolutionen alltid är ädel och
handlar ansvarsfullt. Människan är alltid
densamma, varken god eller ond, men söker med
rätt sin fördel. Den kapitalistiska ordningen
tillåter endast detta under allas kamp mot alla.
Socialismen söker en utjämning, en
organisation, i vilken varje enskilds fördel är identisk
med allas fördel. Därtill behövs organisatoriska
och moraliska betingelser. De moraliska kunna
endast skapas långsamt. Sedan många
generationer egoistiskt handlande från den enskilde,
länkar i en kedja av monopolistisk utsugning,
om arm eller rik, så bli människorna icke
omvandlade under några års revolution till nya
männiäkor, kapabla till ömsesidig hjälp och
finnande sin tillfredsställelse i denna solidaritet.
Vi behöva en uppfattning av socialismen
som fördelningsproblem, som gör den
verkliga människan rätt. Vårt mål är den sociala
rättfärdigheten — icke himmelriket på jorden,
icke de godas omedelbara och absoluta
herravälde.
Det godas seger är ett etiskt mål.
Rättfärdighet betyder bara ömsesidighet, icke mera.
Landauer (Ein Brief iiber die kommunistischen
Anarchisten, november 1910) sade en gång, att
vårt mål icke var att ”upphäva förhållandet
mellan arbete och konsumtion och därför
införa det ständiga bortskänkandet och
skänk-mottagandet i ekonomin”. Som bekant levde
visserligen många av det antifascistiska
Spaniens landskommuner i mindre eller större
omfattning enligt den fria feehovstäckningens
grundsatser. Denna ordning berodde på
revolutionens allmänna hänförelse och offervilja
och var verkligen ett praktiskt framsteg för
de enskilda ’bönderna — men den blev möjlig
bara till följd av de spanska byarnas låga
levnadsstandard. I händelse att dessa bönders
kulturnivå ytterligare hade förbättrats, skulle
behovstäckningens olika individuella
utvecklingstendenser ha medfört nödvändigheten
att beräkna produkternas värde — ehuru,
naturligtvis, i landskommunerna skulle kunna
upprätthållas mera ekonomiska
gemenskapsin-rättningar, mera ”kommunalism” än bland de
helt atomiserat levande stadsborna. Men i
allmänhet och i längden är avståendet från
varje sådant förhållande mellan prestation
och förbrukning, skänkande och skänkmotta-
gande, endast möjligt i den trängsta kretsen:
familjen, i uppfostringsförhållandet mellan
vuxna och barn, i de minsta vänskapskretsar
eller i religiöst inspirerade sammanslutningar,
i vilka avvändandet från jordisk, naturlig
egoism blir befrämjat. Krapotkin har i sitt
underbara arbete om ursprunget av människans
naturliga moral påvisat och ständigt åter
betonat, att den sociala moralen har tvenne
grader: för det första ömsesidighet och för det
andra uppoffring. Ömsesidigheten, d. v. s.
rätt-färdigheten, uppehåller mänskligheten,
uppoffringen däremot driver den framåt som en
revolutionerande princip. I vissa historiska
epoker bli stora massor gripna av offer- och
kamplust, men därpå kan man inte bygga
samhällelig organisation. Mycket nyktert har
detsamma sagts av Goethe med hans kända ord:
”Hänförelsen är ingen sillvara som man kan
salta in för många år.” Socialismen måste
ställas på ett reellt grundlag. För kampen
behöva vi offervilliga och hänförda militanter,
men för massan måste vi framställa
socialismen som en praktisk och realiserbar
angelägenhet.
Den tanken tränger sig på, att den frihetliga
rörelsens bristande attraktionskraft delvis
beror på bristande klarhet beträffande målet.
Vi ha — utan att gå till grund med saken —
gjort en del av den krapotkinska uppfattningen,
som icke kan bli populär, till doktrinär
beståndsdel i vår socialistiska uppfattning. En
av de bästa kännarna av den frihetliga
idévärlden, Max Nettlau beklagar det i sin
”Anar-chismus von Proudhon zu Krapotkin”, kap.
XIV, där han talar om den proudhonistiska
och kollektivistiska uppfattningen i första
Internationalen: ”Måste denna vida och fria
ram uppgivas till förmån för en värdefull,
glänsande försvarad särteori, vilken, eftersom
det gäller en framtidshypotes, dock blott är
en hypotes bland andra hypoteser? (Nettlau
avsåg Krapotkins konsumtionskommunism.)
Var detta nödvändigt? För mig ligger häri den
moderna anarkismens tragedi.”
Denna Nettlaus dom överraskar genom sin
skärpa. Måhända är saken ännu värre. I
verkligheten finns nämligen knappast något
intresse för socialismens konstruktiva frågor.
Krapotkin har lämnat efter sig ett väldigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
