Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ännu mera samarbetade Reclus med
Krapotkin. De båda lärde känna varandra år
1877 och deras första gemensamma verk var
tidningen ”Le Travailleur” (Arbetaren), som
grundades i Schweiz för spridning av de
anarkistiska idéerna. Från den tidens arbeten
av Reclus kan bl. a. anföras en artikel ur ”Le
Travailleur”, skriven med anledning av den
rysk-engelska konflikten. I den heter det:
”... hittills har inte något krig så piskat upp
folken medelst sina politiska följder och ändå,
om vi ställa oss på den enda och oss
tillkommande plattformen, så förtjänar allt detta
endast vårt djupa förakt... De oerhörda
massakrerna, stölderna av territorium, äro inte
endast genom metodernas avskyvärdhet att
fördöma, de äro också föraktliga på grund av sitt
armod på resultat av verklig betydelse för
mänskligheten. Om orientvarorna komma till
oss från och med nu stämplade såsom engelska
eller ryska, om Medelhavsflottan hissar den
brittiska eller moskovitiska flaggan, om
matroserna i Bosporen sjunga ’God save the King’
eller vråla ’Gud skydde tsaren’ — vad bringar
det för nytt åt folkens inre liv?”
Till hela sitt väsen och tänkande var han
internationalist, ja, interras-ist, om uttrycket
tillåtes. Men det hindrade honom inte från att
i de, i Europa då pågående, nationella
själv-ständighetstendenserna se beaktansvärda
strävanden. Han sympatiserade helt och fullt med
de små folkens språkligt-kulturella
autonomisträvanden, men varnade dem för att binda sin
sak vid stormakternas intressen. Så
intresserade han sig för den flamska språkrörelsen,
men vände sig mot de flamländare, som gjorde
sin nationella sak identisk med de tyska
erövringsplanerna. Något som särskilt framträdde
1914. Reclus förutsåg denna möjlighet och
protesterade skarpt och påpekade
oförenligheten mellan ett frihetligt ideal och de tyska
spekulationerna. ”Ty”, sade Reclus, ”mer än
andra folk representera tyskarna disciplinen, det
vill säga döden.” Naturligtvis kunde man
till-lägga, att en sådan varning för att knyta an
ett litet folks nationella strävan till en
stormakts intressen, inte borde enbart gälla
Tyskland, utan alla stormakter. Praktiskt har de
senaste åren den tyska nazismen visat faran
genom sitt cyniska sätt att utnyttja frasen
”söndra och härska”, medelst vilket den
splittrat Europa. Så långt kan man alltså anse, att
Reclus påpekanden voro en skarpsinnig
förutsägelse om den sedan inträdda verkligheten.
(Se våra dagars Kroatien, Slovakien, etc.!)
Från 1880 medarbetade Reclus i den tidens
mest betydande anarkistiska tidskrift:
Kra-potkins ”Révolté” i Geneve. (En tidning som
sedan utkom under namnet ”La Revolte” och
slutligen förvandlade sig i ”Temps Noveaux”,
då den till 1914 utgavs av Jean Grave i Paris.)
I denna tidskrifts nummer finns Krapotkins
hela propagandistiska livsverk publicerat.
Men Reclus’ andel i publikationen är också
stor.
Under Sehweizer-tiden funno Krapotkin och
Reclus varandra även i värdesättandet av den
franske filosofen Marie Jean Guyau, vilken
Krapotkin ägnar betydligt utrymme i sin
”Etik”.
Över så gott som alla tema, som sysselsatte
honom, skrev Reclus i ”Travailleur”,
”Révolté” och andra efterföljande tidningar.
Tyvärr är mycket litet av denna publicistik
bekant. Med undantag av en skrift, som utkom
på 80-talet. och nybearbetades 1890 av
författaren. Det är den i de flesta länder spridda
och kända ”Evolution och revolution”. I detta
arbete ger Reclus en sammanfattning av sina
uppfattningar.
Här behandlar Reclus anarkisternas
uppfattning om revolutionen. Alla revolutioner voro
kraft-tecken, säger han. Oftast bara ett
uttryck för tjurens kraft, då han stormar mot
det röda skynket. Anarkisterna vilja ge
revolutionen ett innehåll, förbereda sig på den,
vilja sammanfatta alla delrevolutioner i en
stor social revolution. Revolutionen måste bli
ledd av vetande. ”Så som den alltid på sitt
verk tänkande konstnären helt och hållet har
det i huvudet, innan han skriver ner det eller
målar det, så ser historikern redan i förväg
den sociala revolutionen: för honom är den
redan gjord! Dock ska vi inte hänge oss åt
någon illusion: vi veta, att slutsegem kommer
att kosta oss mycken möda, blod och kval!” I
dag, drar Reclus slutsatsen, stå vi i en
evolu-tionär epoks avslutande period, en revolution
förkunnar sin ankomst. ”Den dag skall komma,
då revolution och evolution följa omedelbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
