Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till synes oemotståndliga framträngande i land
efter land, och frågar, på vilka grunder man
egentligen baserar teorierna om en
demokratiens renässans. Åtminstone tills vidare har
visserligen diktaturstaternas framträngande f. n.
hejdats, det är sant, men de närmare
omständigheterna, kring detta hejdande äro ingalunda
av den art, att de förmå stimulera hoppet om
en avgörande vändning till favör för
demokratins idé. Den makt, som har största
förtjänsten i, att de fascistiska och nazistiska
diktaturernas segertåg bromsats upp, är
Sovjetunionen och denna är ju själv den allra äldsta
av de moderna europeiska diktaturerna! Om
alltså detta händelseförlopp skall bevisa
någonting, så måste det vara, att endast en
diktatur är mäktig nog att hålla diktaturen
stången.
Men ej nog med detta. I do länder, där
demokratin hittills lyckats hålla sig kvar,
är den utsatt för en inre vittringsprocess, som
i själva verket betyder långt mera än de yttre
påfrestningarna. Denna sönderfallsprocess är
inte precis av idag, men först nu har den
antagit sådana proportioner, att den börjat bli
uppenbar för var och en, som har förmågan
att se något litet mera än de bilder, hans egen
fantasi trollar fram för honom.
Det faller sig för denna teoris anhängare
inte heller svårt att med levande exempel
stödja sin argumentering. Vi ha ju redan här i
Svergo exempel mer än nog på denna
demokratins inre upplösning och gå vi över till de
krigförande länderna, så kunna ännu mera
drastiska sådana hämtas fram. Att gent emot
en dylik argumentering söka hävda en
uppfattning av motsatt slag, kan i förstone
förefalla totalt hopplöst. De, som företräda en
mera optimistisk åsikt om det demokratiska
systemets framtid, bestrida inte heller
riktigheten av de argument och exempel, som
”un-dergångsprofetema” ha att komma med.
Deras resonemang utgår ifrån helt andra
förutsättningar.
Det må vara alldeles sant, säga de, att
demokratin just nu inte har annat än nederlag och
återtåg att inregistrera över hela linjen.
Nederlag och återtåg, inte bara i bokstavlig utan
också i ideologisk bemärkelse. Demokratin seg-
lar i motvind, den ser ut att rusa från
katastrof till katastrof, och för varje gång en
sådan inträffar, sjunker demokratins anseende
ytterligare några grader. Men allt detta är
blott en övergångsföreteelse, som inte kan
tillmätas någon avgörando betydelse, när man
ser frågan på längro sikt.
Det är ofrånkomligt, att en diktatur, hur
fullkomnad den än är och vilka tekniska
resurser den än besitter, aldrig kan vinna
kriget utan den stora massans medverkan.
Diktaturen är, all sin maktfullkomlighet till trots,
beroende av folket. Den lever, fastän den aldrig
vill erkänna det öppet, på massans nåd. Till
en viss gräns kan den visserligen tillförsäkra
sig massans stöd genom tvångsåtgärder. Men
detta går inte hur länge som helst. En gång
kommer i alla fall den punkt i utvecklingen, då
inte nya tvångs- och terroråtgärder utan blott
eftergifter för massornas krav kunna rädda
situationen. Den lagen gäller för övrigt inte
bara för diktaturerna, den gäller för alla.
Demokratierna stå inför samma perspektiv. De
kunna till en tid bemästra de uppstigande
svårigheterna genom att efterapa diktaturens
system, men en gång måste även de falla undan
och gå folkets krav på större frihet och ökat
inflytande tillmötes. Eller tror någon, att det
brittiska imperiet skall kunna räddas, utan
att de maktägande i England nödgas gå med
på ganska vittgående krav från de
undertryckta folkens sida? Redan nu se vi, hur det
japanska anloppet i ett enda svep tvingat hela
det indiska problemet fram till debatt. I
åratal ha britterna förhalat frågan genom vaga
löften och undanflykter; in i det sista sökte
de slippa undan avgörsyidet genom att ge
utfästelser, som inte skulle infrias förrän
kriget var slut. Men indiska folket ville inte nöja
sig med några halvheter längre, och när
Singapore föll, japanerna ryckte in i Burma och
hela det brittiska, militära väldet i Östern
började vackla, då äntligen förstodo herrarna
hemma i London, vad klockan var slagen och
skyndade sig att skicka den förut ratade
bol-sjeviken Stafford Cripps till Indien för att
höra efter, på vilka villkor det indiska folket
voro berett att delta i försvaret mot den ja-,
panska stormvågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
