Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gan den, hur den kommande freden och de som
skola behärska denna fredsuppgörelse, vilja
lösa krigskostnadernas problem.
Det har visserligen redan nu då och då
kastats fram vissa tankegångar beträffande
fredens organisering; vi tänka på Glmrchills tal
om en värld, där social rättvisa är rådande och
Roosevelts yttrande om ”bröd och frihet”, men
man får antagligen inte ta dylika påståenden
allt för allvarligt, framkastade som de voro i
en tid, då kriget rasade som värst och det gällde
att till varje pris behålla sympatierna hos
världens folk. Frånsett dylika ganska svävande
och abstrakta uttalanden, har man just inte
djuppejlat denna viktiga fråga.
Från borgerligt håll är man väl i stort sett
överens om, att freden också måste innebära
en återgång till det gamla och att, vad som än
sker, det kapitalistiska produktionssystemet
skall bibehållas som förut, frånsett kanske att
det gives en vidare ram och får större
utbredning. Detta i sin tur måste då innebära, att de
olika staterna även efter detta krig skulle
fortsätta att betala krigsvinstema till
kapitalisterna. Därmed har man också vältrat över
världens återuppbyggande på proletariatet.
Samtidigt har man också lagt grunden för nya krig.
Med hänsyn tagen till den nuvarande
aktuella situationen är det därför för
arbetareklassen världen över just nu den allra viktigaste
frågan, vilka som skola kontrollera den
kommande freden.
1914 förefanns det vissa förutsättningar för
den internationella arbetarrörelsen att hindra
kriget. Den utnyttjade inte denna möjlighet
och vi skola inte i detta sammanhang diskutera,
varför det gick som det gick. Tack vare
fascismens genombrott i en del länder fanns väl
knappast denna förutsättning för
arbetarklassens vidkommande vid den tidpunkt, då det
nu pågående kriget bröt ut. Vi kunna beklaga
detta förhållande, stort mera ha vi inte
möjligheter till just nu, men detta beklagande får
naturligtvis inte innebära ett erkännande av,
att den internationella arbetarrörelsen under
vissa betingelser inte kan hindra ett krig.
Tvärtom innebär ett dylikt konstaterande, att
en internationell socialism är den enda faktor,
som kan förhindra ett krig, om bara denna
socialistiska maktfaktor är rätt organiserad. Att
den socialistiska arbetarrörelsen under en viss
tidsepok svikit sina traditioner och ställt sig på
nationalismens och krigsaktivismens grund,
behöver naturligtvis inte alls innebära någon
mindervärdighetsdeklaration.
Äro vi alltså ense om, att don internationella
arbetarrörelsen svikit sin socialistiska uppgift
då den inte förhindrade kriget, så konstatera vi
endast, att misslyckandet den gången inte får
upprepas.
Ha vi misslyckats med att stoppa kriget, så
ger detta oss emellertid ännu större
anledning att lyckas, när det gäller att organisera
freden. Här har den socialistiska
arbetarvärlden en chans att reparera gångna
försummelser genom att åstadkomma ett system, som
garanterar freden för framtiden. Garanterar
denna fred på ett långt tidigare stadium, än när
krigsfaran redan hänger i luften och
soldatmiljonerna stå färdiga att drabba samman på
nytt.
Och ett sådant ingripande från arbetarehåll
kan inte innebära någonting annat än en fred
i socialistisk anda. Vad som redan är skövlat
och förstört kunna vi inte reparera. De väldiga
värden, som kriget slukat, äro förverkade och
den fattigdom, som förstörelsen redan har
åsamkat världen, måste vi också räkna med
som ett faktum, men därifrån och till att åter
gå med på ett ”uppbyggande” i kapitalistisk
regi är steget långt och onödigt.
Blicka vi ut över världen, sådan den ter sig
i dag, så finna vi, att den socialistiska
arbetarrörelsen — som en följd av felaktig taktik
och uppbyggnad — saknar både
organisatoriskt och ideologiskt underlag att stoppa
förödelsen och av ett nationellt krig skapa en
social revolution. Detta sorgliga förhållande har
man endast att konstatera, men det får
naturligtvis inte ge någon anledning till att kasta
yxan i sjön. För oss frihetliga socialister kunna
förhållandena i dag endast framkalla bitterhet,
men aldrig pessimism. Vi ha nämligen för
länge sedan varit klara över, att arbetarerörelsens
politisering och allmänna förflackning måste
leda till en oerhörd inkompetens, och det är
denna inkompetens vi just nu leva mitt uppe i.
Det återstår inte så mycket av den en gång
så stolta och mäktiga internationella
arbetarrörelsen; men den del som återstår måste ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
