Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den individuella
friheten
Av Folke Fridell
När på sin tid den gamla
manchösterlibera-lismen gick till storms mot feudalismens
och skråväsendets monopolbildande och
frihets-kvävande anda, skapade denna aktion
visserligen en större frihet för individerna, men
detta endast teoretiskt. Teoretiskt hade
individerna lika frihet, men i verkligheten blev
denna frihets praktiska tillämpning beroende
av de ekonomiska möjligheterna. Olikheten i
dessa ekonomiska möjligheter skapade snart
nog ett nytt privilegium för ett litet fåtal, ett
privilegium, som i sin tur alstrade ett nytt
förtryck och en ny ofrihet för de stora
massorna.
västerlandets revolutionära arbetarrörelse
förstår under socialism och internationalism. Men
långt ifrån att instämma i den borgerliga
reaktionens eller den socialdemokratiska
opportunismens skäll på Sovjet, långtifrån också att
göra sällskap med liberalismens opålitliga
balansgång i denna fråga eller med de
stalin-frälsta kryptokommunisterna av tvivelaktigt
slag, står den frihetliga, revolutionära
socialismen i världen, som vaket följer händelsernas
gång, inför uppgiften att värna om
socialismen — även i Ryssland och i samarbete med
den ryska arbetarklassen. Detta samarbete är
problematiskt, icke tu tal om den saken, så
länge Stal in-regi men styr, som den gjort och
gör. Men en verklighetsbetonad internationell
arbetarpolitik kräver icke desto mindre att
uppnå samförstånd mellan antikapitalismens
olika fronter i hela världen.
Friheten blev egentligen de rikas frihet att
profitera på de fattigas bekostnad. Snart nog
blev också samhällets överbyggnad, staten, ett
organ för att legalisera denna fåtalets rikedom
och massornas fattigdom och med våldsmakt
se till, att klassamhällets ”balans” på rika och
fattiga vidmakthölls och inte stördes i
underklassens revolutionsförsök.
Under hela den tid, som denna
manchester-liberalism gått sitt segertåg genom världen,
har den hotats speciellt och allvarligt från ett
håll: den socialistiska arbetarrörelsen. Detta
de fattiga och utsugna massornas
organisatoriska försök sattes från början in på det
ekonomiska området, genom strejker och
fack-föreningsaktioner, men delade sig så
småningom i två vägar: den ekonomiska — kampen
på arbetsplatsen — och den politiska —
arbetarrörelsens deltagande i det partipolitiska
arbetet.
Med denna tudelning av arbetarrörelsen
avsåg man väl närmast att söka förändra de
samhälleliga institutionernas eller i första hand
statens gentemot arbetarnas socialiseringskrav
fientliga attityd. Staten — som förut, då den
behärskades av borgarna ocli de ekonomiskt
besuttna, endast bekämpat varje försök till
social rättvisa, skulle i och med den
socialistiska arbetarrepresentationen i stället bli ett
organ, som förde de utsugnas talan mot
parasiter och kapitalister.
Det blev dock inte så, som man trodde i
detta avseende. Visserligen har det under
årens lopp genomförts vissa
sociallagstiftningsåtgärder, som varit till gagn för arbetarna och
för deras frihet (kortare arbetstid,
skyddslagar för olycksfall i arbetet m. m.), men dessa
ha i betydande utsträckning framtvungits, inte
av parlamentarikerna inom arbetarrörelsen,
utan av fackföreningsrörelsen genom dess kamp
på det ekonomiska området. Denna allmänna
förbättring i de arbetandes livsvillkor,
frihets-möjligheter och sociala ställning emanerar i
ytterst få fall från politikernas verksamhet.
Fördelarna i fråga om den socialistiska
arbetarrörelsens politiska engagemang kunde i
alla fall inte alls uppväga de många
nackdelarna. Det blev inte på det sättet, som man
föreställt sig i fråga om statens vilja att föra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
