Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och olämpligt, skulle beskattas strängare eller
fråntagas de statssubventioner, som tillkommo
andra mera humana företag.
Detta så långt det gäller samhällets kontroll
över produktionen. Beträffande den ekonomiska
rättvisan i detta nysocialistiska system, så
förordar man en höjd inkomstbeskattning,
kraftigare beskattning på lyxkonsumtionsvaror och
till sist: en konsekvent arvsbeskattning. Med
den höjda inkomstbeskattningen tror man sig
kunna ta tillbaka något av ”vinstriskernas”
överbetalning och genom extrabeskattning av
lyxvaror nå ett enahanda resultat. Slutligen skulle
arvsbeskattningens fullkomning sätta kronan
på det nysocialistiska verket och avskaffa de
ekonomiska orättvisorna.
Detta är i stort sett innehållet i den hand,
som socialdemokratin nu räcker i en
försonande gest mot den kapitalistiska liberalismen.
Redan en ytlig granskning av detta program
— uttrycket program är kanske mindre
korrekt, då det ännu så länge endast rör sig
om vissa ekonomers teorier — visar
oförtyd-bart, dels att man frångått statssocialismens
ovillkorlighet, dels att man vill undvika
sociala omvälvningar. Man tror sig nämligen nå
denna sorts socialism utan både kraftmätningar
i form av strejker och revolutioner eller någon
stillaståendets övergångsform. Detta reviderade
program för socialismen innebär vidare ett klart
erkännande av det liberala
”konkurrensprogrammet”. Här skulle även i fortsättningen
fältet lämnas öppet för experimenterande och
individuellt initiativ. Handlingskraftiga
individer skulle inte hållas tillbaka av en absolut och
tungrodd statsapparat utan liksom under
kapitalismen i nuvarande form ha alla
möjligheter att fritt få spelrum för sin nyskaparvilja
och handlingskraft. De initiativkraftiga, de som
besutto den högsta kompetensen och
ledaredugligheten skulle — under sin verksamhetstid —
erhålla full kompensation i form av
företagar-vinst, men denna deras högre standard skulle
staten = folket, påpassligt och finurligt
brandskatta dem på i form av inkomstskatt och
lyx-skatt. Den totala arvskatten skulle sedan
liksom lägga sista hörnstenen i det socialistiska
riket och omöjliggöra förekomsten av några
överklassdynastier. Alla dessa skattemedel
kunde sedan av staten användas till att
subventionera arbetarna och därigenom ytterligare min-
ska klyftan mellan de olika socialgruppernas
ekonomiska standard.
Yi ha här bemödat oss om att framställa
denna nysocialistiska skolriktning och dess
socialism i så fördelaktig dager som möjligt och
ingen skall kunna säga att vi ansträngt oss att
förvanska. Om det hela ändock vid en kritisk
värdesättning närmast framstår som något slags
pytt-i-panna, så heror det väl uteslutande på,
att socialismen fått stryka på foten till förmån
för den kapitalistiska vinsthushållningens sy-«
stem.
Betecknande är, att man knådat samman en
socialistisk ekonomilära, som ger kapitalismens
profitbegär dess chans och dess belöning, men
samtidigt lägger den kontrollerande makten i
statens händer i stället för arbetarnas. Därmed
har man också slutgiltigt frångått den
förutvarande uppfattningen om statens begränsande
uppgift till en övergående tidsintervall. Man
sätter likhetstecken mellan stat och socialism,
men då man numera anser, att statens uppgift
endast skall ha kontrollerande karaktär, så
följer därmed att dylikt system konserverar både
stat och kapitalism för kommande generationer.
Vilka invändningar kunna resas mot detta
program från socialistiskt håll?
För det första gör man sig skyldig till en
övervärdering av enstaka människors
samhällsinsats, samtidigt som man fullständigt
ignorerar flertalets, d. v. s. massornas betydelse.
Denna beredvillighet att lämna fritt spelrum åt
ett litet fåtals profitbegär, kan nämligen endast
lämnas på en oerhörd undervärdering av
betydelsen av de mångas trivsel. Företagarnas
maktbefogenheter och privilegier kan nämligen
endast utvinnas på bekostnad av samma
befogenheter för massorna. Rörelsefriheten för
företagarna måste nämligen rent matematiskt betyda
samma inskränkning i friheten för de massor av
arbetare, som de förra få den ”socialistiska”
statens sanktion att fritt ”röra” sig med. Detta
konstaterande är ingen tom teori, säkert har i
stället varje arbetare nogsam kännedom om,
att så gott som varje förbättring i en industris
produktionskapacitet och särskilt dess
konkurrenskraft med andra företag i regel direkt går
ut över de arbetsanställda. Under det
liberalkapitalistiska systemet hade arbetarna
möjligheter att möta dylika angrepp från företagarna
med kollektiva motstötar, strejker och annat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
