Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men man kan vara fullkomligt övertygad om,
att den ”nysocialistiska” staten inte kommer ätt
tolerera så oekonomiska tilltag. Genom
kontrollen över bankväsendet och en del viktig
industri har staten redan sagt ifrån, att det är
endast dennas uppgift att ingripa
reglerande och eventuellt bestraffande. Framtidens
företagare komma således inte att ha någonting
att frukta direkt från arbetarehåll. Deras
enda förmyndare är staten, vilken ju just skulle
ha till uppgift att gynna och subventionera de
företagare, som ge det största bidraget till den
samlade produktionsvolymen.
I fråga om beskattningen av lyxvaror, så
kommer detta säkerligen att delvis verka
återhållande på konsumtionen av dessa varor, men
endast på det sättet att det blir de fattigas
lyxkonsumtion som försvinner. Sannerligen om
ett dylikt tillvägagångssätt kan tjäna till att
utjämna klasskillnaden. Företagarnas
lyxkon-sumtionsförmåga är ju beroende av deras
”initiativkraft och organisationsförmåga”, och då
just dessa egenskaper av den socialistiska
staten betraktas som högst sakrosankta och
fullkomligt nödvändiga, och därtill skola betalas
med ”skälig vinst” så får man väl ta för givet,
att företagarnas lyxkonsumtion inte kommer
att få några mera förödande minskningar.
Alldeles särskilt om man tager med i beräkningen,
att företagarnas sparande endast innebär ett
sparande åt staten.
Däremot torde arvskattens totala
genomförande ha avgjort större betydelse. Tar man
emellertid hänsyn till, att företagarna, i
medvetande om, att arvskatten en gång kommer att
konfiskera deras förmögenheter, komma att bli
mindre benägna att ”samla i ladorna”, så
förstår man, att inte heller arvskatten kommer att
få så värst djupgående följder. Dessutom
måste man naturligtvis räkna med vissa motdrag
från företagarnas eller överklassens sida.
Ingenting kan hindra dem att i sin tur rent
privat ordna med subventioner, överförande av
egendomar och ekonomi, medan de ännu äro i
verksamhet, samt fostra sin avkomma eller
skyddslingar till lämpliga företagare i det
socialistiska samhället.
Det märkligaste är emellertid, att man
räknar kapitalt fel, när man söker
sammanställa begreppen socialism och frihet. Egentligen var
det väl omöjligheten att sammanföra statssocia-
lismen och friheten, som var orsaken till detta
besynnerliga socialiseringsprogram och att man
då inte kunde komma fram till något mera
positivt system än ett, som ger frihet åt en
försvinnande liten del av människorna —
överklassen och företagarna — medan den stora
massan blir dubbelkedjad, dels vid staten och
dess byråkrati och dels vid företagarna, vilket
gör att hela programmet verkar omoget.
Det hela verkar egentligen dels skrämmande
och dels vittnar det om en oerhörd psykologisk
lättsinnighet. Det värsta är, att man satt
etiketten socialism på eländet. Det har nämligen
intet med verklig socialism att skaffa.
Socialismen förutsätter frihet från ekonomisk
utsugning, men långt ifrån att befria arbetarna
från denna utsugning tycks ovan angivna
program i stället fråntaga arbetarna deras
hittillsvarande förmåga att effektivt bekämpa
utsugningen.
Socialismen är en lära om den industriella
träldomens eliminering. Det var löneslaveriet,
som skulle ersättas med socialismen. Sverre
Bjurman har i Syndikalismen n:r 2 i år på
ett briljant sätt behandlat detta tema under
rubriken Frihet och demokrati, där han
konstaterar, att löneslaveriet nödvändigt måste
ersättas med arbetarnas övertagande av
produktionen, om frihet från ekonomisk utsugning ska
bli möjlig, och det borde för den skull vara
onödigt att åter ta upp ämnet, men då det
här behandlats ur ett något annat
sammanhang, äro några ord av nöden.
En industriarbetares liv är ett ständigt
säljande av arbetskraft från barndomen till
graven. Hans arbetskraft värderas av
arbetsgivaren precis som en annan vara. Socialismen kom
med en maning till lönearbetare att själva
övertaga och driva produktionsmedlen. Därmed
skulle det vara slut med utsugningen av
arbetskraften, slut med det förhatliga
löneslaveriet. Säkert är det fullkomligt
överensstämmande med sanningen, att det var denna
lönearbe-tarens frihetslängtan som gjorde socialismen
till en världsomfattande rörelse. Man ville
komma ifrån den ekonomiska utsugningen och det
ovärdiga löneslaveriet. När arbetarna därför
tala om socialismen och friheten, så
innefatta de däri friheten från ekonomisk
utplundring i deras egenskap av löneslavar. Det är ur
denna synpunkt ganska förvånande, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
