Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komme]ser. Han visste alltför väl, att detta
nya sakernas tillstånd inte ujjpnås plötsligt
och smärtfritt, utan att det först
nödvändigtvis gäller att krossa traditionens ok och göra
det möjligt för människorna att skaffa sig en
bättre kännedom om konstruktiv aktion för att
ge åt deras aspirationer en avgörande riktning
med avsikten att motverka av egen drift den
fara som hotar dern.’
Varje försök att utrota de politiska
pretentionerna på att dominera inom den sociala
organismen och att dra allt snävare gränser
för den ekonomiska monopolismen, var för
Proudhon ett steg på vägen till social befrielse.
Allt, som opponerade sig mot detta stora mål,
och allt, som bidrog till att medvetet eller
omedvetet stärka den politiska och ekonomiska
monarkismen medelst nya pretentioner på
dominerande, kunde bara bidra till att befästa
blindhetens kretsgång och öppna vägen för
reaktionen —• även om detta skedde mider
föregivet namn av revolution.
Men Proudhon var en isolerad tänkare, som
i ute bara vantolkades av sina socialistiska och
demokratiska meningsmotståndare utan också
av sina egna anhängare. Hans omfattande
korrespondens, som till största delen
representerar ett förklarande av hans idéer oeh är
ovärderlig för ett fundamentalt studium av
hans verk, bevisar detta på ett tydligt sätt.
Hans klarsyn fördjupades vid studiet av
sakernas inre sammanhang, som borde ha
kunnat säga något åt de blinda, devota dyrkarna
av den gamla jakobinska traditionen, vilka
hoppades på diktaturen som den enda
frälsningen. Bland de gamla socialisterna var
Proudhon nästan den ende, som fortsatte
liberalismens tänkande och förde detta till dess
logiska konklusion.
Liberalismen hade utdelat det första dödliga
slaget mot den furstliga absolutismens
system och dirigerat det sociala livet in. på nya
vägar. I oeh med att dess andliga fanbärare
erkände ett maximum av personlig frihet, den
verkliga hävstången för allt kulturellt
framsteg, oeh genom att just för den skull
preten-dera på att till ett minimum inskränka statens
funktioner, öppnade de för mänskligheten helt
nya perspektiv för den framtida utvecklingen.
Den socialistiska rörelsen skulle ha kunnat
bli testamentsexekutör för denna nya och
avgörande utveckling av idéerna genom att ge
dem ett positivt fundament för deras kamp
mot de ekonomiska monopolen och för deras
strävan att ställa den sociala produktionen i
de kollektiva intressenas tjänst. Den
socialistiska rörelsen skulle med detta ekonomiska
komplement ha kunnat konsolidera de politiska
strömningarna av liberalismens idéer oeh göra
dessa till en mäktig faktor i människornas
medvetande och på det viset kommit att bli en
medveten bärare av en ny social kultur i
folkens liv. Men tvärtom —• en stor majoritet
bekämpade med obegriplig blindhet de
frihetliga tendenserna i den liberala
samhällsuppfattningen och såg i dessa bara en politisk
kristallisation av den s. k.
manehesterlibera-lismen.
På detta sätt återupprättades ock
förstärktes tron på statens allmakt, som hade fått
utstå ett så hårt slag från de liberala
strömningarna under adertonde oeh nittonde seklet.
Det är karakteristiskt, att representanterna
för den auktoritära socialismen i kampen mot
liberalismen ha hämtat sina vapen — mer eller
mindre — från den furstliga absolutismens
arsenal, många gånger utan att göra detta
klart för sig. Många av dem, speciellt
grundarna av den tyska skolan, som senare fick
ett så alarmerande inflytande över hela den
socialistiska rörelsen, tillhörde Hegels oeh
Fiehtes skola och andra representanter för
idén om den absoluta staten. Andra voro så
influerade av den franska jakobinismens
traditioner, att de inte kunde föreställa sig
omvandlingen till socialism på annat sätt än
genom en proletariatets diktatur. Andra
återigen drömde om en ekonomisk hierarki i form
av en social kyrka och satte sitt hopp till en
ny Napoleon, kallad att för den lidande
mänskligheten öppna vägen till det löftets
land, som kallas socialismen.
Med den prålande titeln av en ny vetenskap
utvecklade sig senare under marxismens
baner denna fatalistiska ekonomiska
metafysik, som skymfade alla principer om social
rättvisa, som förnt utgjort den etiska
grundvalen för allt socialistiskt tänkande, såsom
utopiska rester av en borgerlig ideologi. Den
såg i människan ingenting annat än den kol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
