Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sin international med samma ärliga
övertygelse som syndikalisterna till sin. Vilken
hållning skola vi då intaga till denna rörelse?
Samarbete eller konkurrens? Det sista leder av
erfarenhet till brodermord. Det förra
möjliggör arbetarklassens seger, men vilken väg
kommer då revolutionen att gå?
Om man dömer efter tidningspropagandan,
torde väl samarbete mellan syndikalister
och t. ex. kommunister vara tämligen omöjligt.
Det synes i stället bestå en väldig klyfta dem
emellan. Om man undersöker denna ”klyfta”
mera ingående, skall man emellertid finna, att
den i stort sett endast existerar i redaktörernas
skrivbordsfantasier. Hos den breda massan
märker man den mindre. Där går man i stället
ofta hand i hand, när det gäller arbetarnas
vitalaste intressefrågor. Där diskuterar man
ieke heller sådana abstrakta begrepp som ”stat
eller icke stat?” Man har över huvud taget
ingen förståelse för de små teoretiska och
principiella meningsskiljaktigheter, som uppstodo
mellan Bakunin och Marx inom första
internationalen. Man har där endast ett gemensamt
intresse i att. skapa en bättre värld, en värld
förutan kapitalism, utan krig, hunger och
arbetslöshet. Skall denna revolutionära enhet
splittras under striden på grund av ”ledarnas”
principrytteri ?
Det är troligt, att den omvälvning, som blir
följden på detta krig, inte blir resultatet av en
förut noga organiserad och genomtänkt plan.
Det kommer att uppstå små revolutionsungar
här och där-, isolerade från varandra. En del
komma att slås ned, andra åter att växa till sig
och omfatta allt större områden. Det är föga
troligt, att arbetarna enbart inrikta sig på
fa-briksockupationer. Man kommer också, och
kanske först och främst, att gå in för de
statliga institutionernas erövring och upprätta
beväpnade kårer för att slå ned proletariatets
fiender. Revolutionstribunaler upprättas på
varje plats för att diktatoriskt undertrycka
sabotörer och förrädare.
Någon annan väg än denna synes ieke
möjlig. Därför är det också nödvändigt, att vi
syndikalister ta oss1 en ny funderare över de
problem, som vi förut ansett så klara och som
vi icke längre tvivlat på. Nya vägar kräva av
oss syndikalister en genomgripande revision av
vår principiella inställning till staten och dess
roll under den våldsamma omstörtningen.
Vi se med rätta i staten endast en
förtryc-karinstitution i händerna på den
härskande klassen. I ett framtida kommunistiskt
samhälle, där klasserna avskaffats, kan den
därför ej längre ha någon uppgift. Men enär
revolutionen icke blir internationell, utan
kapitalismen kommer att bestå vid dess sida, kan
tydligen ej heller ett fritt kommunistiskt
samhälle utveckla sig. Ty den sociala frågan kan
icke nå sin fullständiga, lösning förrän de
ekonomiska och politiska motsättningarna mellan
nationerna avvecklats. Det kommer alltså att
uppstå en ”övergångsperiod” mellan
kapitalism och kommunism; en period då
proletariatet innehar makten men därför inte nått det
slutliga målet. Under denna tid gäller det för
arbetarna att befästa sina intagna ställningar
och bemöta varje nytt kapitalistiskt angrepp.
Under denna .tid kommer samhället ännu att
vara indelat i klasser. Proletariatet framträder
nu såsom en ny härskande klass.
Borgarklassen, som berövats sina privilegier, kommer att
intaga en fientlig’ ställning till proletariatet
på grund av sin nya tillvaro som kuvad
herre-klass. Det blir alltså nödvändigt för
proletariatet under denna övergångsperiod att, med
de medel som kunna anses lämpliga härtill,
upprätthålla och försvara den nya socialistiska
ordningen, såväl inåt som utåt. Med andra
ord: Det kommer att krävas en proletär
mili-tarism och en proletär lagstiftande
församling.
Om nu denna nya maktinstitution benämnes
stat eller ieke är av mindre betydelse. Den
kommer ändock att spela samma roll för
arbetarklassen som den borgerliga staten i
dag-gör för kapitalismen, nämligen att försvara
och utvidga erövrade positioner. Och kan för
övrigt den övergångsperiod, som synes
nödvändig mellan kapitalism och kommunism,
annat vara än proletariatets revolutionära
diktatur?
Kardinalfrågan för denna icke picmmässit/a
revolution blir tydligen icke ”frågan om
staten”, utan i stället: ”Hur skall enhet uppnås
inom den revolutionära klassen?” Det synes
mig därför vara av ett vitalt intresse för
arbetarklassen, att undersökningar göras för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
