Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter en övergående statstotalisering. MacDonald
ocli tyska socialdemokratiska teoretiker
fast-slogo däremot, att den demokratiska staten just
under utvecklingen till socialism tar allt flera
livsområden under sina vingars skugga, och
dess största utbredning är identisk med
socialismen själv.
Så övervinner den marxistiska socialismen
av båda fraktionerna de av Lenin så
kallade ”fördomarna” om den medborgerliga
friheten. Socialdemokratin ansluter sig till den
cen-tralistiska uppfattningen om demokratin, som
framgår ur den jakobinska politiken och har
övertagits av 1800-talets borgerliga republiker.
Först den revolutionära franska, sedan —
under andra hälften av förra århundrades — den
demokratiska italienska och den övervägande
reaktionära tyska nationalismen främjade ännu
de socialdemokratiska partiernas^ centralistiska
uppfattning. I den demokratiska
målsättningens och den demokratiska taktikens begrepp
— sådan den präglats från detta håll — är
”demokratisk” helt enkelt detsamma som
stats-from och laglydig (lagtroende); sinnet för
demokratiska fria initiativ och
demokratisk-revo-lutionär kamp går helt och hållet, förlorat. Den
bolsjevikiska teorin och praktiken tar däremot
konsekvent avstånd från varje slags demokrati
och blir totalitär, till och med inom den
proletära Internationalens ram.
När det stora hotet mot mänsklighetens
under århundraden tillkämpade friheter från
nazismen — denna den preussiska militarismens
nyaste form — en gång slagits ned, komma
naturligtvis de sociala motsättningar, som inför
kampen mot huvudfienden trädde i bakgrunden
till förmån för hela folkets och mänsklighetens
gemensamma uppgifter, att åter rycka starkare
i förgrunden. Även om demokratin bleve
politiskt radikalare, om kapitalismen genom
organiserade åtgärder uteslöte ett antal krisorsaker
och t. o. m. eliminerade de värsta följderna
av-utsugningen, måste kravet på en mera
fullkomlig social jämlikhet ånyo resas. Men då blir det
nödvändigt att i socialismen ta med ett
maximum av det nya frihetspatos som uppstått i
kampen mot nazismen. Också av det mycket
konkreta skälet, att den med planekonomin
koketterande demokratin skulle kunna få ett starkt
auktoritärt inslag.
Socialismens protest mot den rent politiska
demokratin är berättigad och kommer att
ständigt upprepas, ända tills den sociala frågan är
löst. Men socialismen skall icke lägga den
demokratiska epokens och liberalismens
landvinningar på hyllan, utan tvärtom först
fullständigt förverkliga dem.
Syndikalismen har inte alltid varit fullt på
det klara med sitt eget demokratiska
innehåll. Den spanska revolutionen år 1936
öppnade emellertid våra ögon i det avseendet,. Då
framträdde en ny, alldeles särskild nyans av
den frihetliga taktiken. Man var knappast
förberedd därpå; de spanska syndikalistema
måste improvisera, de utländska
syndikalister-na stodo delvis oförstående gentemot
problemet.
Man hade i den syndikalistiska teorin
antingen (såsom i den romanartade skildringen av
den sociala revolutionen i Patauds och Pougets
bekanta bok) räknat med, att, den frihetliga
syndikalismen en dag skulle omfatta en så
stor nrassa arbetare och intellektuella, att den
i en gynnsam situation kunde rycka mod sig
hela folket — eller också hade man. helt
enkelt räknat med ställningen som revolutionär
opposition, vilken var i det angenäma läget
att bara behöva kritisera. De spanska
syndi-kalisterna voro emellertid 1936 varken i den
ena eller i den andra situationen. I Spanien
som helhet följde bara ungefär hälften av
arbetarna deras paroller, den andra hälften av
den arbetande befolkningen stod lika
beslutsamt bakom de socialdemokratiska idéerna och
metoderna, alldeles bortsett från de olika
mi-noritetsrörelserna. Bakom antifascismen stodo
vidare landets republikanska medelklasskikt.
I det på proletär sida rent syndikalistiska
(industriella) Katalonien stod en bred massa
av demokratiska vinodlare emot. arbetarna; de
strävade inte efter kollektivism, såsom
lantarbetarna i södra Spanien, utan efter
småegen-dom. Att i denna situation eftersträva en
syndikalistisk ”diktatur” skulle ha inneburit en
principiell motsägelse. Under själva den
revolutionära perioden, de första veckorna efter
den 19 juli 1936, hade syndikalistema
naturligtvis överallt, där de voro utslagsgivande eller
kundo rycka massorna med sig, exproprierat
kapitalisterna med den direkta aktionen, .och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
