Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en dialektisk nödvändighet. Med den
dialektiska empirismens lag trodde han sig ha
upptäckt en historisk-dialektisk lagbundenhet, som
möjliggjorde förutsägandet av den historiska
utvecklingen. Men den historiska
utvecklingens process förlöpte icke med den immanenta
nödvändighet, som Marx trodde. Resultatet av
hans vetenskapliga system, med vilket han
trodde sig ha ”övervunnit” varje utopi, blev
slutligen en ny ”vetenskaplig” utopi. Statens
utveckling, som skulle leda till dess logiska
självupphävelse, är blott den teoretiska
utvecklingen av en utopisk dialektism, ”statens
bort-döendo” en abstrakt-dialektisk utopi.
Historiska fakta visa, att hela processen
förlöper i en annan och därtill motsatt
riktning. Överallt, där arbetarrörelsen utvecklat
sig under inflytande av marxistiska
tankegångar och fått inflytande på gestaltandet av det
statliga samhälleliga livet, skönja vi ingenting
av en tendens, genom vilken staten upphäves
av samhället, utan snarare en process, genom
vilken samhället avskaffas av staten.
Hela utvecklingen av det statslösa samhället,
hela denna så kallade lagenliga process, har
överallt lett till ett exempellöst förstärkande
av staten. Där arbetarrörelsen erövrat den
politiska makten, har det överallt kommit till
stånd en statsdespotism, som liknar den
borgerliga diktaturen och icke kan skiljas från
denna.
Den marxistiska arbetarrörelsens praxis,
som bara gick ut på att erövra den politiska
makten i staten, hade inte mycket med
socialismen att skaffa. På väg till erövringen av
staten blev socialismen erövrad av staten, oeli
där socialdemokratin kommit till makten, har
Domela Nieuwenhuis profetiska ord bekräftats,
att, socialdemokratins seger skulle bli
socialismens död.
Proletariatets världshistoriska uppgift, som
skulle bestå i att avskaffa klasserna, blev
ersatt med de politiska partiernas nationella
maktkamp. De politiska partierna blevo av
Marx och Engels betraktade som den
nödvändiga förutsättningen för arbetarklassens
befrielsekamp. När erövringen av statsmakten
var förutsättningen för statens avskaffande,
kunde detta inål bara nås av ett politiskt parti.
Arbetarnas organisering som klass blev därmed
ersatt med det politiska partiet, en speciellt
borgerlig företeelse, vars mål aldrig varit
något annat och aldrig kan bli något annat än
att erövra staten, att upprätthålla den och
bruka den till fördel för anhängarna av det parti,
som kommit till makten. Man behöver bara
kasta en blick på dagspolitiken för att i varje
avseende finna detta sociologiska faktum
bekräftat.
Den proletära klassens ursprungliga
socialistiska mål omvandlas fullständigt inom ramen
av det politiska partiet på väg till makten.
Hela inställningen till statserövring och
statsverksamhet förblir naturligtvis inte utan
inflytande.
Såväl den samhälleliga utvecklingen som den
andliga inställningen hos partianhängarna
underkastas en genomgripande förändring. För
en tid förblir teorin om det statslösa samhället
bestående som en abstrakt ideologi. Men det
statslösa samhällets idé förlorar småningom
varje hållpunkt såväl i de samhälleliga
förhållandenas realitet som i klasskampens andliga
inställning och får varken fäste i vilja eller
tanke. Idéen om det klasslösa och således
statslösa samhället, alltså den socialistiska tanken,
förlorar sin ”realitet” och ”dör bort”.
Det är därför icke att förundras över, att
numera ingen mera tänker på statens
bort-döende. Erövringen av makten har inskränkts
till att erövra statsfunktioner för
socialdemokratiska funktionärer och använda dessa
funktioner för upprätthållandet av den
kapitalistiska ordningen. Socialdemokratins officiella
teoretiker ha också som en meningslös utopi
kastat bort den Marx—Engelska socialistiska
uppfattningen om det statslösa samhället. Den
demokratiska staten är enligt
partiteoretikernas mening icke bara förutsättningen,
”hävstången” till socialismen, utan socialismen är
ingenting annat än den demokratiska statens
fortsatta utveckling. Staten blir inte
överflödig, skrev t. ex. Cunow i sin bok över
”Marxistisk historie-, samhälls- och statsteori”. Den
förlorar inte, som Engels menade, en ständigt
större del av sina funktioner i samhället, utan
den övertar ständigt flera sociala uppgifter
och växer ut genom sitt forvaltningsmaskineri.
Socialismen är ”organisation och förvaltning”,
och detta icke i Saint-Simons ekonomiska me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
