Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fastslår manifestet i fortsättningen, var ett
framsteg jämfört med tidigare mekanistiska
uppfattningar om utvecklingens rörelselagar,
men genom att vilja profetera bestämda
historiska resultat ur givna motsägelsers dialektiska
evolution, faller den tillbaka på "den mest
primitiva mekaniska determinismen". Härmed
sammanhänger "den dogm att proletärerna,
när de kämpar för sina reala intressen,
nödvändigtvis verkar för socialismens
förberedande". Med andra ord, manifestets författare
betvivlar hela den marxistiska
klasskampsuppfattningen, vilken delvis övertagits av
Baku-nin och syndikalismen medan den var tämligen
främmande för den mera konstruktivt inställde
Krapotkin; Proudhon oeh Landauer hade
modet att motsätta sig hela denna
begreppskonstruktion öppet och radikalt, för att betona
socialismens allmänmänskliga och moraliska
grunddrag och därmed dess organiserande,
uppbyggande, nyskapande uppgifter.
Historien i allmänhet, och således också den
situation vi konfronteras med efter andra
världskriget, ställer mänskligheten inför olika
alternativ, heter det i manifestet. Även
proletariatet har att välja (i motsats till den gamla
teorin enligt vilken "proletariatet inte har några
ideal att förverkliga"). Varför ska vi då gå
in för socialistisk kamp? Vi gör det. framför
allt därför att vi önskar människans befrielse:
vi vill att det största möjliga antalet
människor ska ia tillfälle att utveckla alla sina
möjligheter i enlighet med sina individuella
önskningar. Den stora massan (de flesta
intellektuella inräknade) kan det inte redan
därför att deras ställning i näringslivet inte
ger dem det minsta tillfälle att känna sig
medansvariga, utan tvärtom framkallar i dem ett
socialt mindervärdighetskomplex. Endast i
frihetens och rättvisans tecken kunde dessa
förhållanden ändras. Marxisterna förklarar
visserligen att frihets- och rättsbegreppen är
relativa vilket man inte behöver bestrida, men
detta betyder inte alls att dessa idéer saknar
värde som drivkrafter i den sociala kampen.
"Aldrig", läser vi i manifestet, "har däremot
en människa riskerat sitt liv för att med 50 %
utöka sin brödranson eller för att få betald
semester!" Den största förebråelse man måste
göra marxismens epigoner är att de försökt
förneka idealens betydelse.
(Jag anser att förebråelsen också måste
göras själva lärofadern — vilket inte betyder att
frånkänna Marx själv ideala motiv; men han
trodde sig kunna avstå från hänvändelsen till
sådana hos proletariatet som han degraderade
till blinda historiska krafters verktyg i Hegels
anda.) Enligt manifestet är denna marxistiska
inställning i sista instans ansvarig för
arbetarrörelsens hela erbarmliga defaitism och
ofruktbarhet.
Manifestet betonar att avböjandet av den
gamla mekaniska klasskampsuppfattningen
inte betyder att klasskampen ska förnekas.
Tvärtom, anser författarna, måste
klasskampens idé få ett helt nytt innehåll. Här
sammanfaller deras krav mer eller mindre med
anarkismens och den frihetliga konstruktiva
syndi-kalismens (fast manifestet innehåller en hel
del små anmärkningar mot "småborgerlig
anarkism" i stil med Marx’ välkända Kritik
mot Proudhon). Folken måste begripa att
socialismen endast kan förverkligas av de
arbetande massorna själva. Antagandet av att man
kunde bygga upp en socialistisk stat som efter
det borgerliga samhällets förstörande
försvinner av sig själv (Lenins föreställning) är
enligt vårt manifests undertecknare "en av de
mest farliga utopierna". "Statsorganisationen
är varken en av socialismens former eller ett
medel till dess förverkligande". Manifestet
hänvisar till det ryska exempletj men skiljer
sig ifrån den anarkistiska uppfattningen
genom att tillerkänna staten vissa, begränsade
funktioner också vid socialismens
förverkligande. Man talar i enlighet därmed t. o. m. om
en "socialistisk stat" men i annan mening än
socialdemokraterna och kommunisterna. Medan
manifestet förebrår syndikalisterna (till
exempel CNT i Spanien) att de saknar politiskt
sinne, är man frestad att fastslå att det
statsbegrepp som accepteras av manifestet
motsvarar närmast de politiska samarbetsformer som
CNT—FAI under inbördeskriget faktiskt
accepterat (utan att hittills ha utformat någon
teori som motsvarar denna utveckling som i
alla fall är ett faktum).
Det belgiska manifestet anser i motsats till
statssocialismens alla skolor att
näringslivet helt måste övertas av de arbetande och
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
