Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romanen om en idé
Av Stig Carlson
Utvecklingen inom den svenska
arbetarrörelsen har under de sista årtiondena gått mot
en alltmer framträdande idélöshet. Otaliga
försök har gjorts att aktualisera "idédebatten";
redan detta att man måste offra massor av tid
och intresse på att stimulera till diskussioner om
de grundläggande idéerna varslar om att något
är på tok. Under rörelsens genombrottstid var
det ingen svårighet att hålla idéerna levande
— då kunde entusiasmens låga slå ut oeh
antända bränder i hjärtana, men sedan rörelsen
stabiliserats och utvecklats från en kämpande
revoltrörelse till en konserverande
samhällsfaktor liar idéerna förlorat sitt grepp kring
massorna. Idéerna lever ett skenliv oeh det är bara
vid särskilt högtidliga tillfällen man plockar
fram dem och vädrar dem, men något eget
levande organiskt liv för de inte längre.
Det fanns en tid då socialismens idé kunde
entusiasmera även pennans män. Den svenska
arbetarrörelsens historia är i mångt och mycket
även det sista halvseklets litteraturhistoria. De
stora arbetarskildringarnas stoff hämtades ur
den atmosfär av kamplust, och vaknande
människovärde och framtidstro, som då för tiden
satte sin prägel på arbetarrörelsen. Det skulle
ta allt för stort utrymme i anspråk att här
närmare gå in på dessa förhållanden — och
för övrigt är de så allmänt kända att en
repetition i detta sammanhang kan undvaras.
Här ska bara påpekas att en lakun på något
tiotalår uppstått i den svenska
arbetarlittera-turen. Härunder skapades egentligen inte
någon litteratur med direkt anknytning till
arbetarrörelsens bärande idéer. Anledningarna
därtill är för övrigt inte svåra att påvisa —
händelserna ute i världen påfordrade full upp-
märksamhet och det blev ingen tid över till att
syssla med så sidoordnade ting som socialistiska
idéromaner med förankring i Sverge-avkrokens
verklighet. Att viljan till idéutredning ocli
intellektuell analys i alla fall fanns är inte svårt
att konstatera; Lars Ahlins debutroman "Tåbb
ined manifestet" var ju i mångt ocli mycket en
roman om en idé, men en idé som inte längre
kunde tillfredsställa.
När Folke Fridell förra året utsände sin
debutroman "Tack för mig, grottekvarn!"
inregistrerades ett av de första tecknen på att
socialismens idé trots allt levde ute bland
arbetarna. Själv en anonym arbetare hade Fridell
upplevt allt det han berättade i sin roman. Den
var kanske inte så märklig — tvärtom lyste
svåra bristfälligheter igenom när det gällde
psykologisk sannolikhet och språket hade en
sträv klang, som bl. a. visade att
protokoll-skrivande inom organisationslivet varit en av
de viktigaste skrivarangelägenheterna innan
behovet att konstnärligt gestalta ett avsnitt av
svensk arbetarverklighet trängde sig på. Trots
sina. brister — eller man kunde lika gärna säga
tack vare bristerna — fick man genom Fridells
första bok klart för sig, att krafter var i
verksamhet ute på "fältet", krafter som inte var
beredda att ödslas bort i rationaliseringens
helvetesdans. Här mobiliserades individen och hans
egenvärde sattes som likvärdigt i förhållande
till produktionsresultat och effektivitet. Vad
Fridell ville ha sagt med sin första bok var
kort och gott detta: arbetarrörelsen, som vinkat
mod sitt Utopia hade förlorat förmågan att
leda massorna mer än en kort bit på vägen
fram emot människovärde och likaberättigande.
Och slutsatsen var enkel nog: så länge som
grundvalarna, för det kapitalistiska samhället
bevarats oförändrade kommer arbetaren
ständigt att vara offer för social och intellektuell
ångest. De stolta deviserna Frihet, Jämlikhet
och Broderskap hade aldrig kunnat
förverkligas och Atlantchartans budskap om frihet från
nöd och fruktan hade aldrig omsatts till
verklighet. Drt är knappast som litteratur "Tack för
mig, grottekvarn!" intresserar — det är snarare
som socialt dokument och som protest mot
idéförfalskningen och nivelleringen.
Den som haft tillfälle att följa Folke Fridells
publicistiska verksamhet under senare år —- rich
] 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
