Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av syndikalister och anarkister, hade ett allt
för otillräckligt internationellt inflytande. Detta
så mycket mera som dess mest militanta och
stridbara sektion, den spanska, under
samverkan mellan borgardemokrater och
socialdemokrater, tillfogats ett nederlag av fascismen
under inbördeskriget 1936—39 i Spanien.
Socialdemokratin brukade till och med den
regeringsmakt den var i besittning av i olika
länder till aktivt deltagande i en vapenblockad
som var riktad mot det socialistiska och
republikanska Spanien och kriminaliserade genom
särskild lagstiftning socialistiska arbetares
insats, när de som frivilliga kämpar anslöt sig
till den republikanska milisen i dess kamp mot
de fascistiska makterna. Medan bolsjevikerna
å sin sida visserligen deltog i de spanska
striderna mot fascisterna, men intrigerade för att
komma i spetsen för den politiska ledningen
på ett sådant sätt, att de därigenom
försvagade det socialistiskt-republikanska motståndet.
Det löfte om internationell solidaritet som i
Spanien gavs med den "Internationella
brigadens" insatser utnyttjades skamligt av
bolsjevikerna till främjandet av egna maktpolitiska
strävanden. När den spanska fascismen
tillkämpat sig segern med bistånd av borgerliga
demokrater och socialdemokrater ute i Europa,
låg vägen öppen för det andra världskriget,
och det fanns ingen internationell samverkan
mellan arbetarna som kunde ställas i fredens
tjänst till krigets förhindrande. Och där det
eventuellt skulle ha funnits någon rest av
anti-militarism bland arbetarna, nedtystades den,
när Stalin ingick sin vänskapspakt med Hitler
och träffade avtal om Polens delning mellan
det bolsjevikiska Ryssland och det nazistiska
Tyskland samt garanterade, att Hitler icke
skulle löpa risk av ett angrepp österifrån, och
därmed öppnade portarna för världskriget.
Ursprungligen hade den socialistiska
rörelsen intagit en principiell ståndpunkt gent
emot staten. Det var icke bara den
antiauktori-tära och frihetliga socialistiska riktningen som
satte det statslösa samhället som socialistiskt
slutmål. Även den marxistiska riktningen,
vilken stod fadder såväl åt socialdemokratin som
bolsjevismen, förkunnade att med kapitalismens
avskaffande måste också följa statens
avskaffande. Både den antiauktoritära och den auk-
toritära socialismen betraktade staten på
samma sätt. Staten var icke en samhällsorganism
som organiskt utvecklats av inre nödvändighet.
Marx förklarade: "Den moderna staten är
ingenting annat än den kapitalistiska klassens
exekutivkommitté". Den moderna staten hade
uppstått samtidigt med klassernas uppkomst
som ett medel till de besittandes försvar mot
de egendomslösa massorna. Ett klasslöst
samhälle måste därför bli ett statslöst samhälle.
Engels, Marx’ mångårige medarbetare, skrev:
"Staten har därför icke existerat av
evighet. Det har funnits samhällen som existerat
utan stat, som icke hade något begrepp om stat
och statsmakt. Yid en särskild punkt av den
ekonomiska utvecklingen som nödvändigtvis var
sammanbunden med samhällets klyvning i
klasser, blev staten en nödvändighet till följd av
denna klyvning. Yi närmar oss nu snabbt ett
stadium av produktionsutvecklingen vid vilket
existensen av dessa klasser icke bara upphört
att vara en nödvändighet, utan också blivit ett
positivt hinder för produktionen. De kommer
att försvinna lika oundvikligt som de uppkom
på ett tidigare stadium. Tillsamman med dem
kommer staten oundvikligen att försvinna. Det
samhälle som har att organisera produktionen
på nytt på basis av producenternas fria ocli
lika association kommer att förpassa hela
statsmaskineriet dit där det då hör hemma: till
museet av fornminnen sida vid sida med
spinnrocken och bronsyxan."
Lenin citerade och anslöt sig till detta
uttalande i sitt arbete: Stat och revolution. Och
således hade också bolsjevismens lärofader
understrukit idén om det statslösa samhället.
Men i sin praktiska verksamhet deserterade
såväl • socialdemokrati som bolsjevism från
denna ståndpunkt, var och en på sitt sätt.
Den antistatliga och därmed också
principiellt antimilitaristiska inställning
socialdemokraterna tidigare intog förbleknade efterhand
som socialdemokratin blev en politisk faktor i
det borgerliga samhället. Efterhand som den
fick fler och fler politiska representanter i det
borgerliga samhällets styrande institutioner,
fick den också mer och mer ansvar för detta
borgerliga samhälles förvaltning. Den anpassade
sig nationellt efter kapitalismens nationella
-164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
