Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen i Baltikum. Av Viktor Brand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strävanden, genom häktningar av de mest
aktiva medlemmarna och de personer som
intagit en ledande ställning samt
strejkförbud, inträdde åter en avmattning i
rörelsens aktivitet. Men arbetarna hade icke
tappat modet eller kommit till den
pessimistiska, uppfattningen, att klasskampen
kunde avskrivas och ersättas med
partipolitikernas parlamentariska schackrande med
de sociala problemen. De voro alltjämt fast
övertygade om, att deras frigörelse endast
kunde ske genom ekonomiska
kamporganisationer och användandet av den direkta
aktionen. Efter ett par års rastlös strid med
reaktionen och de socialdemokratiska
politikerna kunde arbetarna ännu en gång glädja
sig över, att de fackliga organisationerna
vuxit sig starka och ånyo kunde samlas till
rådslag för gemensamma intressen.
Vid den allmänna
fackföreningskongressen i november 1922 sprängdes
landsorganisationen, enär de reformistiska ombuden
icke kunde godkänna den fackliga rörelsens
revolutionära taktik och program.
Socialdemokraterna bildade nu en egen
landsorganisation med anslutning till Internationella
fackföreningsförbundet i Amsterdam. Till
denna reformistiska landsorganisation
anslöto sig endast tjänstemännen vid post,
telegraf och de centrala ämbetsverken samt
helt få industriarbetare.
Den radikala landsorganisationen antog
nu alltmer en kommunistisk karaktär, vilket
socialdemokraterna icke tröttnade på att
utnyttja i sin agitation emot densamma.
Den estniska fackföreningsrörelsen stod nu
på sin höjdpunkt, och ledarna anade säkert
icke, att den också stod på tröskeln till en
förfallsperiod.
Regeringens och myndigheternas
förföljelse antog en allt strängare form;
häktningar och klassdomar hörde till ordningen för
dagen, tusentals fackföreningsmedlemmar
fördes till de väntande fängelserna för att
sona sina straff, som i regel lödo på 10 och
15 års tukthus. Éfter masshäktningarna i
februari månad 1924, då den radikala
landsorganisationen hade för avsikt att
proklamera generalstrejk för att framtvinga en
förbättring i arbetarnas eländiga
levnadsvillkor, upplöstes L. O. och mer än 200
fackföreningar. Och efter det sorgligt ryktbara
decemberupproret krossades de sista
resterna av den radikala fackföreningsrörelsen
och de kommunistiska sammanslutningarna.
Nu finns det blott en obetydlig
fackföreningsrörelse i Estland, vilken är
fullständigt reformistisk och står under regeringens
och polismyndigheternas stränga kontroll.
Till denna rörelse vilja de radikala och de
kommunistiskt sinnade arbetarna icke
ansluta sig. I Estland sakna arbetarna
strejkrätt, församlings- och yttrandefrihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
