- Project Runeberg -  Syndikalismen / Årg. 2(1927) /
9

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen i Baltikum. Av Viktor Brand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landsorganisationens 40,000 medlemmar arbetslösa.
Vid denna tid rasade en hätsk inbördes
strid i fackföreningarna mellan
socialdemokraterna och kommunisterna, som hade till
följd, att ett år senare medlemsantalet hade
krympt samman till 15,000. Dels hade flera
förbund, som voro kommunistiskt
orienterade, utträtt ur landsorganisationen, och
dels hade medlemmarna lämnat
organisationerna.

Då myndigheterna igångsatte en
fullständig klappjakt på alla aktiva kommunister,
upplöste deras organisationer och indrogo
deras tidningar, lyckades det
socialdemokraterna att lägga den fackliga rörelsen under
sin ledning och kontroll. Medlemsantalet
hade nu sjunkit till 13,000, men höjdes åter
genom en kraftig agitation, så att det
sistlidna år uppgick till närmare 17,000
medlemmar fördelade på 125 fackföreningar och
17 förbund. Under 1924 förekommo 53
strejker omfattande 2,342 arbetare. Av
dessa strejker slutade 56 proc med seger för
arbetarna, 22 proc. med kompromiss och
22 proc. med nederlag. På grund av
arbetsköparnas hänsynslösa motstånd och den
fackliga rörelsens splittrade krafter, äro
lönerna fortfarande mycket låga. Den
genomsnittliga reallönen för yrkeslärda
arbetare belöper sig till 80 proc. av
förkrigslönen. Och ändå är nästan allt som räknas
till livets uppehälle lika dyrt som under
den värsta kristiden.

Förutom den reformistiska
landsorganisationen finns det ett stort antal radikala
fackföreningar, vilkas medlemsantal uppgår
till omkring 7,000. Dessa fackföreningar
ha bildat en enhetskommitté, som vid
upprepade tillfällen försökt inleda samarbete
med den reformistiska landsorganisationen,
men utan resultat, enär reformisterna ställt
sig avvisande till allt samarbete med det
radikala fackföreningsfolket och
kommunisterna.

Sådan är den fackliga situationen i det
land, där socialdemokraterna — ja, jag
minns inte för vilken gång — tillträtt
regeringsmakten.

IV.



Arbetarnas fackliga kamporganisationer
i Litauen ha i dessa dagar gått ett ännu
svårare öde till mötes än de i Estland och
Lettland. De ha helt enkelt blivit upplösta
av den fascistiska regeringen, såsom
varande fientliga mot staten och den borgerliga
samhällsordningen, d. v. s. den
kapitalistiska utsugningen. Men inte nog med att
organisationerna sönderslagits, utan
myndigheterna ha häktat tusentals arbetare, som
den närmaste tiden komma att rannsakas
av krigsdomstolarna eller ställas inför
ståndrätt och dömas. För vad? Jo, för att de
varit trogna klasskampen och de
socialistiska idéerna.

Händelserna i Litauen är ett vältaligt
bevis för hur det går, när arbetarna sätta sin
förlitan till den politiska makten, till en
demokratisk regering och
parlamentsmajoritet.

Fackföreningsrörelsens späda plantor
hade nätt och jämt skjutit upp ur Litauens
bloddränkta jord och blivit det värn en
arbetareklass aldrig kan klara sig förutan,
då kriget ånyo utbröt, denna gång mellan
Polen och Litauen. Detta förhållande
tillspetsade naturligtvis även situationen inom
landet. Alla organisationer, som kunde
misstänkas vara anti-krigiska, blevo upplösta,
församlings- och yttrandefriheten
inskränktes och strejkrätten avskaffades. Som
kronan på verket proklamerades krigstillstånd
över hela landet.

Under denna tid innehade de rika
borgarna, storbönderna och prästerskapet
regeringsmakten. De passade också på att
utnyttja denna sin maktställning för att
krossa den radikala arbetarrörelsen, då
framför allt fackföreningarna och de
kommunistiska sammanslutningarna. Enbart
under de sex första månaderna år 1925
häktades omkring 200 arbetare, och lika många
blevo ställda under den politiska polisens
bevakning. Dessa 400 personer anklagades
för agitation och olydnad mot regeringens
utfärdade dekret.

Vid parlamentsvalen i maj månad förra
året led det fascistiskt-borgerligt-klerikala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/2/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free