10 (Syndikalismen / Årg. 2(1927))

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen i Baltikum. Av Viktor Brand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blocket ett fullständigt nederlag. Som den
segrande parten i den politiska striden stod
folksocialisterna och socialdemokraterna,
vilka besatte presidentposten med den
gamla revolutionären Grinius och delade sedan
broderligen regeringstaburetterna. Nu
upphävdes krigstillståndet och
undantagslagarna, som hindrat arbetarna i sin
organisationsverksamhet, avskaffades. De upplösta
organisationerna återupptogo sin
verksamhet och inom flera industrier proklamerades
strejk, som hade till följd att förbättra löne-
och arbetsvillkoren. Den strejk, som
tilldrog sig den största uppmärksamheten, var
läderarbetarnas, enär den proklamerades
för registrets införande, d. v. s. att
fackföreningarna skulle kontrollera intagandet
och avskedandet av arbetskraft. Den
slutade också med seger för arbetarna.

För att sammansluta de splittrade
förbunden och fackföreningarna i en gemensam
centralorganisation sammankallades
representanter för dessa organisationer till en
allmän fackföreningskongress. Vid denna
kongress bildades den fackliga
landsorganisationen, och den kunde redan vid starten
räkna 16,850 anslutna medlemmar. Då
kongressen även beslutade att gå till
Amsterdam, var det flera förbund och stora
fackföreningar, tillsammans räknande flera
tusen medlemmar, som ställde sig avvisande,
enär de icke kunde godkänna
Amsterdam-internationalens reformistiska politik.

De litauiska arbetarna voro alltså i färd
med att bygga upp sina fackliga
kamporganisationer, men så kom den fascistiska
blodsregimen och satte stopp för denna
deras socialistiska kultursträvan. Nu råder
det återigen krigstillstånd i landet, och
arbetarnas alla lagliga rättigheter ha
kringskurits eller obarmhärtigt trampats under
den fascistiska järnhälen.
Fackföreningsrörelsen är krossad.

V.

Det som är mest betecknande för de
baltiska arbetarnas fackliga
kamporganisationer är den omständigheten, att de vid sitt
grundande hade en revolutionär karaktär
såväl med avseende på syftemål som taktik.
Det mål de ville upnå var intet annat än
socialismens genomförande. Men detta är
ju så förklarligt, då vi veta, att den
baltiska fackföreningsrörelsen föddes, då
revolutionen skakade den gamla världen i sina
grundvalar. Alltefter som tiden gick
försökte partipolitikerna, icke blott att lägga
de fackliga organisationerna under sitt
välde, utan de gjorde allt som stod i deras
förmåga för att döda den revolutionära
anda, som var det bärande och rörelsens
moraliska kraft. Och politikerna gav sig icke
förrän de nått sitt syftemål och förvandlat
du fackliga kamporganisationerna till
verkningslösa sammanslutningar, till kryckor
under armarna på de politiska partierna.

När man betraktar förhållandena i de
baltiska länderna mot denna dystra
bakgrund, då skall man icke förundra sig över,
att de politiska partierna blivit en stor
besvikelse för tusende och åter tusende
arbetare, vilka i dag intaga en fientlig
hållning till de socialdemokratiska, och
reformistiska organiastionerna. Naturligtvis ha
kommunisterna ett drygt medansvar för det
öde fackföreningsrörelsen gått till mötes i
Baltikum. Ty hade icke politikerna sprängt
sönder fackföreningarna och dödat den
revolutionära stridsglöden hos arbetarna, hade
icke reaktionen vunnit sin seger.

Sedan fackföreningsrörelsen förvandlats
till en tummelplats för de politiskt
stridande riktningarna, kunde man icke undgå att
lägga märke till, att den förlorat sin
kampkraft och icke längre kunde tillvarataga
arbetarnas intressen på samma sätt som förr.
De politiska splittrarna hade haft en
sorglig framgång med sin agitation, icke för att
samla arbetarna till kamp emot den
gemensamma fienden — kapitalismen, utan för
att utnyttja dem för egna partiintressen.

De baltiska arbetarna äro radikala och
de skola än en gång bygga upp sina
sönderslagna kamporganisationer, som skola bli
de mäktiga hävstänger, varmed de en gång
skola lyfta sig ur det nu rådande
barbartillståndet in i framtidens efterlängtade
socialistiska samhälle.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/syndikal/2/0014.html

		Syndikalismen / Årg. 2(1927) / 10 (1926) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|