Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Aldrig mera diktatur. Av dr Max Nettlau. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan socialism. Men varje socialism, som
någonstädes nådde fram till ensamhärskare,
skulle tillgripa samma diktatur för
upprätthållandet av sin socialism och ruinera och
omöjliggöra alla andra socialistiska
riktningar. Olikheten mellan de olika socialistiska
riktningarna är ett tillfälligt faktum, men
ett faktum som icke kan åsidosättas och som
kan leda till allmän ruin genom den ena eller
den andra riktningens diktatur, eller till
allmän lycka genom alla riktningars fria
verksamhet på grundval av en solidaritetspakt,
sådan som den här skisserade.
Först från denna utgångspunkt kan det,
genom den erfarenhet som invinnes på
frihetens, toleransens, den allmänna
säkerhetens och solidaritetens område, utrönas
vilka produktionsformer, fördelningssätt och
levnadsformer som äro mest tilltalande, vad
som är föråldrat och försvinner och vad
fullständigt nytt som framväxer. Detta är
frågor för framtiden och jag hoppas och
väntar frihetens utbredning (så länge
undanskymd av auktoritetens tidsålder) vilken
vi sett blomstra på vetenskapens, den fria
tankens, etikens och konstens område. Vi
vilja vara dess banbrytare i det ekonomiska
och sociala livet emot staten och
monopolismen.
IV.
Min antydan syftar således till en slags
folkrätt inom socialismen, människorätt för
var och en av dess olika riktningar, en
blandning av code d’honneur och modus
vivendi, en ideell och praktisk sidoexistens av
varje framlida utvecklingsmöjlighet
inneslutande art av socialt samliv hos den
från kapitalismen befriade mänskligheten,
sådan den verkligen är, när det stora
ögonblicket kommer.
Ty hittills har det urtillstånd inom
socialismen, som utmärker sig för den blinda
tron på den egna riktningens allmakt och
allvishet, icke överskridits. Varje riktning
har hängivna troende, oböjliga fanatiker,
partipatriotiska kämpar och strateger,
stridslystna polemiker och förbenade
vanetänkare, som icke ens kunna föreställa sig,
att det kan finnas något utanför det egna
partiet, som icke måste tillintetgöras. För
hundrade år sedan utspelades dessa strider
mellan de enskilda teoretikerna i böckerna,
sedermera i organisationerna och nu, sedan
socialister för första gången kommit fram
till verklig makt, föres striderna av det
härskande partiet med alla statliga våldsmedel,
genom vilka de socialdemokratiska,
syndikalistiska och anarkistiska
meningsmotståndarna bli fysiskt bekämpade och slagna i bojor,
inspärrade eller dödade. Vad skola vi
ännu få bevittna innan man uppger denna
väg: att varje riktning för sig eftersträvar
det ensamma herraväldet?
Det hittillsvarande framgångssättet
motsvarar fullkomligt människans nuvarande
statliga och religiösa sinnestillstånd. Varje
stat är självändamål för sig; allt utom den
skall göras nyttigt och tjänligt för den, eller
är det den likgiltigt. Varje religion besitter
för sig den ensamma och fulla sanningen,
och allt utanför densamma är okunnighet
eller kätteri. Varje nation anser sig vara
den ädlaste, och på samma sätt besitter varje
socialistisk riktning den fulla sanningen och
känner det som en helig plikt att göra sig
allenagällande. Vill socialismen stanna
inom denna trollbundna krets, som leder till
vanmäktig tvedräkt och permanent agg eller
till en socialismens eget väsen skändande och
tillintetgörande diktatur — eller skall den
bryta sig ut ur denna trollkrets?
Till och med religionen har nödgats avstå
från inkvisitionen och kättarbålet. Till och
med staterna göra sin reverens (om också
hycklande) för dygden och proklamera
våldspolitikens ersättande med
förhandlingar; otaliga bemödanden göras i denna
riktning, visserligen resultatlösa, därför att
staterna, som de rovdjur de äro, i verklighet
aldrig kunna komma till samförstånd
sinsemellan. Endast socialismen gör
ingenting; ty det, vad man kallar enhetsfront, har
absolut ingenting att skaffa med det här
framhållna problemet, och om dessa
anmärkningar skulle framkalla en debatt, borde
denna icke trivialiseras genom detta slagord.
Våldssystemet avlöses av
kontraktsystemet, säger man. Teoretiskt är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/syndikal/2/0040.html
