Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krigseländet bottnar i nationalismen. Av G. H:son Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krigselandet bottnar i
nationalismen.
Av G.H:son Holmberg.
Den franska medelklassens
stora revolution 178ö skakade de
europeiska dynastierna och furstehusen i deras
grundvalar och deras undergång såg
hotande ut. Europas furstehus och regerande
dynastier hade inom var sitt
besittnings-ornråde, inom sina respektive stater
behandlat Europas länder såsom sina familjegods
och folket inom de olika staterna som deras
underhavande på det furstliga godset,
staten. Genom giften, arv, erövringar
skiftades folk och länder såsom ett europeiskt
köpmanshus i våra dagar köper, säljer och
byter varor för den europeiska marknaden.
Så kom den stora franska revolutionen
och proklamerade icke blott nationernas
rätt gentemot den härskande dynastirätten,
som gjorde sina anspråk gällande långt över
de nationella gränserna, havande
besittningar och troner i många och skilda länder.
Den förkunnade även en allmän
människorätt, som skulle äga tillämpning icke bara
för Frankrike och dess folk utan för alla
land och för alla folk i uppenbar strid möt
furstestaternas dittills varan de feodala
grundsatser och intressen.
Dess proklamering av människorätt och
mänsklighetsrätt blev det första uppslaget
till den internationalism, som icke blott
avser att göra människorna politiskt och
socialt fria utan som även avser att
upphäva de yttre skrankorna mellan folken, även
inbegripet de nationella gränserna.
Rörelsen kallades kosmopolitism, men sedan det
ordet kommit i misskredit, har rörelsen fått
den moderna franska benämningen
internationalism.
När revolutionen hade utbrutit, kyrkans
och adelns gods började att konfiskeras
och franska monarkiens öde syntes
beseglat, skyndade prinsar av ”huset Bourbon*’,
Frankrikes dåvarande dynasti, till Europa»
furstehus och anropade, understödda av
franska prelater och landsflyktiga
adelsmän, i dvnastiinternationalens namn dem
om deras bistånd till den franska dynastiens
upprätthållande. Handsken var kastad.
”Om”, utropade en girondist från den
lagstiftande nationalförsamlingens talarstol,
”de främmande hovens kabinett försöka att
anstifta ett konungarnas krig mot
Frankrike, skola vi sätta i gång ett folkens krig
inot konungarna”. — ”Förgör kriget”,
ropar en annan girondist från samma tribun,
”tyrannernas förbund fullständigt”. Han
ser i fantasien slotten omgivna av
bajonetter, rättighetsförklaringen i varje, även den
minsta koja: människan, instruerad och
befriad, har överallt, återfått känslan av sin
ursprungliga värdighet, mänskligheten reser
sig och andas på nytt, nationerna ha
samlats till en enda.
Konungen, vilken ännu icke bestigit
schavotten, tvingas av sin ministär att förklara
Österrike och den monark som tagit
initiativet till hans beskydd, krig, varpå det krig
började som skulle fortgå ett kvarts sekel.
Innan Bonaparte träder fram på
krigs-arenan och ger kriget en annan syftning,
förhärligades det som ett ”propagandakrig”.
Det skulle vara ett befrielsekrig, ett krig
till spridandet av de mänsklighetens
frihetsidéer den konstituerande
nationalförsamlingen hade förkunnat i deklarationen om
människans rättigheter, ett krig mot furstarnas
legitimerade envälde och för folkens frihet
och ”den universella freden^. Få vi tro de
socialistiska korporationernas krigsmanifest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
