Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krigseländet bottnar i nationalismen. Av G. H:son Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uttalanden i övrigt, var världskriget, vi
haft, ävenledes ett ’’propagandakrig”.
Enligt det franska socialdemokratiska
manifestet krigade Frankrike även nu för
friheten, för republiken, för civilisationen och
för Internationalen men även för
”fäderneslandets tillvaro och Frankrikes storhet”.
Detsamma sade även socialisterna i England,
i Ryssland, i Italien.
Napoleon, vid sitt framträdande bärande
familjenamnet Bo na parte, gjorde raskt slut
på ”propagandakriget” genom att
förvandla det till ett erövringskrig, vars make man i
århundraden icke hade skådat. Bon apar te,
vilken gjorde en snabb karriär från jakobin
under Robespierres beskydd, till landets
förste konsul samt slutligen till ”fransmännens
kejsare”, fann under sådana förhållanden
stort behag i revolutionen. ”Revolutioner
äro en bra tid för soldater som ha kraft och
mod”, ljöd hans bevingade ord. Frankrike
fick också en soldatkejsare som få i
historien. Han införde soldatstaten i Frankrike,
den napoleonska staten inrättades helt och
hållet efter arméns mönster.
De av Napoleon hemsökta länderna (han
hade bl. a. berövat ett 50-tal furstar deras
länder och det kan man ju kalla en »tor
bragd) hade genom hans framfart väckts
till ”n atio nalmed vet ande”. Det var även
något för furstarna att ta vara på till deras
egen räddning. Den nationella entusiasmen,
uppeldad genom furstarnas förespeglingar
av folkens inre frihet till belöning för den.
yttre befrielsen, hade samlat, som det heter
på historikernas högtravande språk, folken
under furstarnas fanor till kamp mot
Europas ende förtryckare. ”De till
national-medvetande uppvaknade förenade folken
hade för furstarnas sak utgjutit sitt ädlaste
blod, de hade utan klagan burit krigets nöd
och utan övermod segerns ära”.
Religionen måste naturligtvis även kom
ma till hjälp. I det plötsliga
sammanstörtandet av ett välde, som några månader
förut ansetts oomkullrunkligt, i
förödmjukandet av cn ”despot som med hejdlöst
övermod velat stifta lag för alla konungar och
alla folk”, trodde man sig skönja kraften av
”en högre skickelses allmakt”, varsla ett
straff av deri gudomliga rättvisan, mot
vilken det hade varit fåkunnigt och gudlöst
att resa sig. ”Folken började ropa till
Herren varmare än förr”, förkunnade den
historiska visdomen.
Slutet på ”tapperhetens ära” och den
frihet furstarna så frikostigt hade lovat i
farans första ögonblick och medan nöden var
som störst, blev, att dessa ”ärans hjältar”
samlades till kongress, varest de på äkta
krämarvis drevo den mest avskyvärda
häst-bytesaffär om länder, troner och folk. Av
den nationella friheten och den nationella
gränsregleringen blev intet. Folken hade
blivit bedragna och de bedrogo sig själva.
Nationalismen är lika mycket en
partisak som m folkfråga.
Partinationalismen erkänner blott det
egna landets förträfflighet. Det har det
vackraste språket, det bästa folket, de bästa
institutionerna, den vackraste naturen, allt
är förträffligheten själv. Och denna
förträfflighet växer med nationernas storhet.
Frankrike har av general Bonaparte,
sedermera kejsar Napoleon, en gång låtit kalla
sig ”den stora nationen7’, vilket varit ett
lika stort slag i ansiktet på andra nationer,
vilka förmenat sig vara lika stora, som den
tyska refrängen ”Deutschland, Deutschland
iiber alles”, till och med sjunget av
Kieler-flottans revolutionära båtsmän vid tyska
revolutionens utbrott, är ett retsamt
stiek-ord som uppkallar ”nationalkänslan” hos
icke-tysken till både spott, protester och
handgripligheter.
Den mest renodlade nationalisten är den
fanatiske partigängaren, vilken föredrar
blint och exklusivt blott det som gagnar den
nation han tillhör efter det kända receptet
”gagnar det staten, så slå till”.
I sin ädlare form av en folk fråga utgår
nationalismen från. nationalitetsprincipen.
Enligt denna bör varje folk njuta till godo
sin naturliga rätt att leva sitt eget fria,
oberoende liv, tryggad mot andras intrång.
Nationalitetsprincipen har dock hittills
blivit så lä ngt representerad som den
ifrågavarande statens maktintressen fordrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
