Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krigseländet bottnar i nationalismen. Av G. H:son Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bismarck genomförde med maktspråk -— ej
i kraft av ett erkännande av
”nationaliteternas rätt” — Tysklands enhet. Och för
sitt måls vinnande hetsade han franska
regeringen till att förklara Preussen krig på
ett sätt som är nätt upp det vidrigaste man
kan läsa i krigspolitikens historia.
Det är efter nationalitetens proklamering
som Europa inträdde i ”den väpnade
fredens” tidsålder. Den franska
medelklassrevolutionen och Napoleon hade som en ny
princip förut infört ”den allmänna
värnplikten”, varigenom folken förvandlades till
soldatfolk, i det att var vapenför individ
skulle utbildas till soldat, en princip soin
Preussen anammade -som intet annat land.
”Europas furstar hade” — efter deras
kongress i Wien 1815 — ”omsider återvänt
från krigen och kongresserna, från
slagfältens jämmer och festernas bländande
överdåd till sina stater, för att — så hoppades
man åtminstone överallt — i ersättning för
folkens uppoffringar och lidanden under
kampen för den gemensamma befrielsen
bereda dem ett nytt tidevarv av fredens och
frihetens förenade välsignelse”, skrev en
nationalliberal av den tidens ”unga Europa”.
”Den omätliga nationalismens tryck” var
orsaken till den världsbrand vi haft under
våra ögon, var tyska exkejsarens kejsarord
i hans trontal till den inkallade tyska
riksdagen vid världskrigets utbrott, iklädd full
krigsmundering och med kask på huvudet.
Han hade rätt; lian adresserade bara sina
ord till orätt person, då han vände sig
endast till den ryska nationalismen, som i dag
tagit bolsjevismens form och mask.
C arf Lindhagens irati o italitét ideologi.
Tillämpas nationalitetsprincipen i hela
sin utsträckning, måste de små folken
erkännas lika väl som de stora. Hittills har
”nationaliteternas rätt” respekterats så långt
som ”stormakternas” maktintressen fordrat.
Nationalitetsprincipen har för den skull även
blivit betraktad som en avledare av
folk-fribetssträ vanden a och som ett hinder för
folkens fred och förbrödring.
Monarkister-na ha tagit den till intäckt för sina intres-
sen och med dess hjälp förlamat de mot
varandra retade och väpnade folkens
demokratiska utveckling. Därför uppstod 1820-,
30- och 40-talens ungeuropeiska
national-liberahi rörelse, igångsatt av en elit av
liberaler och demokrater i ett flertal länder,
vilken krävde den franska revolutionens
rättsförklaringsprinciper angående politisk
frihet och folksuveränitet förverkligade i
politiken.
En av dess banerförare, Mazzini i
Italien, uppställde som dess mål frigörandet av
alla undertryckta nationaliteter samt
genomförande av ”nationella enheter”, på samma
gång som republikanskt styrelsesätt för alla
de folk som eftersträvade nationellt
oberoende, alla republikerna förenade till en
federativ europeisk republik.
Carl Lindhagen, en ivrig anhängare av
nationalitetsprincipen i dess mera ideella
gestalt, har titt och ofta talat om ”varje
nations rätt att få leva sitt eget fria liv”. Är
det endast de s. k. nationalstaterna, vilkas
statsgränser och ”nationella’’ gränser
sammanfalla, vilka denna förmån skall
tillfalla? Eller skola ock alla dessa tusentals
småfolk, vilka nu leva inom andra nationer
i statens omklädnad — man har sagt att
staterna äro klädnader för den nationella
kroppen — få komma i åtnjutande av
samma rättigheter att bilda egna fria nationer?
Men ar det då icke fara för att de större
nationerna vilja spela store bror mot de
minclre och minsta nationerna som lille
bror? En internationell rätt, en
internationell domstol skall reglera och skydda
”nationeraas rätt”, svarar säkerligen
Lindhagen i enlighet med den nu så moderna
skilj e d om sprincipen.
Haagkonferenserna av 1899 och 1907 ha
ju också faktiskt omvandlats i en ständig
internationell Haag dom stol genom
upprättandet av ”Nationernas förbunds fasta
mellan-folkliga domstol” 1921 med säte i Haag. G-ott
och väl detta. Men skall skiljedomsrätt
bestå endast i syfte att hindra ”nationerna”
att juridiskt talat göra orätt men de
nationella staterna för övrigt upprätthållas med
var sin egen statsrätt inom egna
landområden. — vad säker garanti finns det då för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
