Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om syndikalismens teoretiska och ekonomiska grundvalar. Av dr Chr. Cornelissen. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en del kapitalistiska företags
framgångsme-toder, vilka lämna sin personal aktier i
företaget, liksom andra fördela premier
Ibland den eller låter personalen bli
delaktig av vinsten för att på detta sätt fjättra
den vid sitt företag.*
Med hänsyn till arbetareklassens
befrielsekamp skulle statens ingripande till
förmån för arbetarnas delaktighet i vinsten i
det företag i vilket arbetarna äro
verksamma knappast ha större betydelse än
”gåvorna” från arbetsköparna.
Annorledes fÖrlxåller det sig med avseende
på arbetarnas deltagande i förvaltningen.
Här kunde staten energiskt ingripa, men
man kan, som den revolutionära
syndikalismens tes uttrycker det, icke vänta mera
av staten i det kapitalistiska samhället, än
att den visar sig vara ett verktyg, av vilket
de härskande klasserna använda sig i sitt
eget intresse. Hittills ha
lagstiftningsåtgärderna til förmån för vad man kallar
”arbetarekontroll” inom de industriella
företagen ständigt blivit stående på halva vägen.
Som exempel kan nämnas den franska
lagen av den 26 april 1917 om ”Aktiebolag
med arbetaredelägareskap”. Enligt denna
lag kunna alla aktiebolag omvandlas i
”ar-betarcdelägareskap”, men de äro icke
obligatoriskt ålagda att göra det. I dc så
danade nya aktiebolagen tilldelas arbetarna cn
viss del av aktierna, så kallade
”arbets-aktier”, som gemensam egendom att
omhän-derhavas av en sammanslutning av
arbetarna. Deesa sammanslutningar omfatta
obligatoriskt och uteslutande alla anställda som
äro över 21 år och ha arbetat i företaget
minst ett år.
Det är påfallande att denna lag tilldelar
arbetarna endast ett skenbart inflytande på
företagets förvaltning.
En hel del lagar och förordningar om
* Som klassiskt exempel av det senare slaget kan
nfimnas hur den av den amerikanska regeringen
angripna ståltrusten 1912 försvarade sig genom en
skrift, i vilken det fastställdes, att det ibland de
inregistrerade ägarna till trustens aktiekapital
be-funno sig mer än 22,000 av dess anställda och att
dessutom 8,000 andra anställda voro innehavare av
aktier. Emellertid har förtrycket av arbetare aldrig
någonsin varit värre i den amerikanska industrien
Un i den mäktiga stfiltru stens verkstäder och fabriker.
”arbetarekontroll” ha utfärdats i de
centraleuropeiska länderna. Så exempelvis den
tyska lagen av den 18 januari 1920, och den
österrikiska lagen av den 15 maj 1919 om
driftsråd med tilläggsbestämmelser av den
11 juli 1919.
Denna lagstiftning förordnar väl om
arbetarnas deltagande vid avfattandet av ar~
betsföreskrifter, vilka arbetarna måste
underkasta sig, men utan att giva dem rätt
att inblanda sig i förvaltningen. Slutligen
ha de inrättningar, som under namn av
”arbetarekontroll” skapats av den
Luxem-burgska lagen av 1920, tagit sikte på vad
man kallar ”uppgiften att åstadkomma
samförstånd mellan arbetsgivare och
arbetstagare genom laglig reglering av de
gemensamma angelägenheterna”. Den tekniska och
moraliska produktionsledningen blir
emellertid i detta fall icke betraktad som
”gemensam angelägenhet” och detr
”samförstånd” som lagen vill reglera kan icke
tillfredsställa arbetarna. Den luxemburgska
lagen är för övrigt reda nav skaffad.
Klasskampen utvecklar och förvandlar
sig under inflytande av den pågående
förskjutningen i jämvikten mellan krafterna.
Strävandena till ett fredligt inträngande
kunna dock bidraga en smula till
demokratiseringen av förhållandena inom industrien, och
kunna ifrån denna synpunkt ha sitt intresse.
Ur samma synpunkt kunna de
”samhällsekonomiska anstalter” förtjäna bedömas, som
efter kriget kom till stånd i Österrike. Vid
dessa företags generalförsamlingar finner
man samtidigt representanter for regering,
arbetareorganisationerna, de anställda och
kunderna, vilka senare representeras av
kooperationen.*
Alla dessa försök till klassernas
samverkan och arbetarnas fredliga inträngande i
produktionen kan emellertid icke tillfreds-
* Dessa ”samhällsekonomiska anstalter” omfatta
storindustriella företag. Så exempelvis omfattar
arsenalen i Wien, som i februari 1920 omvandlades till
sådant företag, förutom verkstäder iör järnets
förädling : smidesverkstad och gjuteri, verkstäder för
framställandet av maskiner, av jaktgevär,
automo-biler, en avdelning för frambringandet av
lantbruksmaskiner, en fabrik för järnvägsvagnar,
snickerifabrik etc., och omfattade vid sin omläggning 3,242
personer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
