Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militarism och socialism. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svara det land, som de förmena är
socialistiskt eller åtminstone antikapitalistiskt och
regeras av arbetarna. Och när de svenska
bolsjevikerna ställa sig på denna ståndpunkt,
så stå de (under förutsättning av att deras
premisser äro riktiga) på en socialistisk och
internationell ståndpunkt ; de ha övervunnit
nationalismen medan socialdemokratien
aldrig orkat att taga steget utöver
nationalismen.
Men den, som vill skapa sig ett omdöme
om den ryska militariemen måste följa dess
uppkomst, dess teser och dess metoder.
När marsrevolutionen 1917 bröt ned det
gamla tsardÖmet, bröt den även ned den
gamla militarismen. Den tvungna
militärtjänsten avskaffades. Människan var icke
längre blott ett militaristiskt slaktobjekt
för staten. Hon fick rätt att disponera
Över sig själv. Friheten var i detta
avseende upprättad.
Men denna frihet blev icke gammal.
När bolsjevikerna genom
oktoberrevolutionen förts till makiten och snart nog fick
upprättat sin partidiktatur, återinfördes
inom kort den tvungna soldatplikten.
Individen inregistrerades åter som statens
egendom, värdig och färdig att slaktas när de
regerande så befallde. På detta område var
således den gamla tsarismens och
kapitalismens ordning återuppräftad. Människan var
åter berövad sin frihet. På nytt var hon
förvandlad till statsslav. Den röda
militarismen började utbyggas.
De ryska bolsjevikerna hade en bestämd
uppfattning om den revolution, som de
påbörjat. Den måste bäras över till de andra
länderna. Den måste internationaliseras,
Den kunde endast bliva segerrik om den blev
internationell. Och dc voro förvissade om,
att revolutionen skulle komma att spridas till
det övriga Europa. De missräknade sig
emellertid. Revolutionerna i Finland,
Ungern och Tyskland slogos ned och i de andra
länderna bröt den ickc ut.
Då började man sysselsätta sig med
tanken på att med hjälp av den ryska
militariemen — utbreda revolutionen. År 1923
framlade Bucharin inför Moskwakongressen te-
ser i denna riktning. Dessa teser skulle
kunna sammanfattas i följande:
1. Den internationella revolutionen måste
utbredas genom krig mellan nationerna. 2.
För detta syfte kan den proletära staten (i
detta fallet Ryssland) ingå militära
allianser med borgerliga stater. 3. Följaktligen
kunna proletära stater föra krig tillsammans
med borgerliga stater emot andra borgerliga
stater. 4. Det är proletariatets plikt att
hjälpa de borgerliga staterna till seger, när
de äro förbundna med Ryssland. 5. Varje
krig är tillåtet, när det tar sikte på
utbredandet av det system, på vilket de röda
arméerna vila.
Tillämpades dessa teser, så betydde det
den röda militarismens omvandling från en
speciell försvarsmilitarism i den socialistiska
statens tjänst till en militär
offensivorganisation till socialismens utbredande; dess
omvandlande till en slags socialistisk
imperialism.
Den som en smua följt med den ryska
bol-sjevismens utveckling vet, att de
Bucharin-ska teserna ingalunda voro någon nyhet,
men snarare en sammanfattning av en
dittills följd men icke så klart och öppet
formulerad praxis.
Det är ju exempelvis ett historiskt
faktum, att när de ryska härarna under kriget
mellan Sovjetryssland och Polen stodo
segerrika framför Warschau, Moskwa erbjöd
regeringen i det kapitalistiska Tyskland en
krigsallians vars konsekvens skulle blivit
världskrigets återuppflammande. Att icke
denna allians med följande krig blev
verklighet var icke bolsjevikeraas förtjänst men
tyskarnas, som väl insago det hopplösa i ett
dylikt företag.
Vilken ställning man än må intaga till
försvaret och till militarismen
överhuvudtaget, så är det för alla uppenbart, att en
politik som ledes efter sådana principer, som
de Bucharinska teserna giva uttryck åt, icke
är ägnad att bli fredsbef räm j an de, men
däremot måste bli en ständig fara- för freden.
Den måste i högsta grad bli
krigsbefräm-jande och ständigt inveckla det
internationella proletariatet i nya krigiska
förvecklingar, där arbetarna, till och med måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
