Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De ukrainska böndernas kamp under ryska revolutionen. Av B. Petrenko. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv, och som han sökte ingjuta i
friskarorna, skulle kunna illustreras med ett
avsnitt av hans första upprop:
”Att segra eller dö, det är vad som
väntar Ukrainas bondeklass i detta historiska
ögonblick. Men vi kunna icke alla dö,
därtill äro vi för inånga, vi äro mänskligheten,
— följaktligen skola vi segra. Men vi
komma icke att segra genom att följa det
förgångnas exempel och överlämna vårt öde till
en ny regering, men därigenom att vi taga
vår egen eak i egna händer och uppbygga
vårt liv på vår egen vilja och vår egen rätt.”
Snart samlade sig den ena
bondeavdelningen efter den andra omkring Machno, som
blev ett centrum i upprorsrörelsen.
Skarorna växte småningom till härar,
sammanbragta genom frivillig anslutning och
bönderna underkastade sig av fri vilja den för
militära operationer oundgängliga ledningen
och disciplinen. De bönder, som stannade
vid jordbruket, lämnade avdelningarna
proviant, hästarna fourage, drevo spionage
beträffande fiendernas rörelser och lämnade
därom underrättelser.
I spetsen för den ukrainska
kontrarevolutionen, som tyskarnas invasionshärar hade
organiserat, hade ställts hetmanen
Skoropadskij. Machnos bondeskaror förde på
hösten 1918 angreppskrig mot denne såväl
som mot tyskarna, vars militära
formationer började upplösas under intrycket av de
revolutionära händelserna i hemlandet.
Deras skaror läto nu till en betydande del
avväpna sig, varigenom bönderna kommo i
besittning av vapen. Bonderörelsen besegrade
Skoropadskij under höstens lopp.
Machno ryckte segerrikt norrut och vände sig
sedan mot Jekaterinoslav, där han stötte
samman med en ny fiende, med den
borgerligt-nationella frihetsrörelsens
trupper under Petljura. Användande sig av
en krigslist sökte Machno att
transportera sina bönder in i staden pr
järnväg under maskering av arbetartåg.
Listen lyckades. Striden, som sålunda
kunde upptagas inifrån stadens centrum, blev
hård men slutade med Petljuras fördrivande.
Petljura organiserade därefter en front
mot Machnoisterna, men då hans härar till
stor del bestod av tvångsmobiliserade
bönder, kommo de snart i upplösningstillstånd
under beröringen med den revolutionära
bonderesningen, och Petljuras front blev i
sin ordning likviderad.
Bondeupproret hade nu befriat ett stort
område från såväl invasionshärarna som
Skoropadskijs och Petljuras skaror,
fördrivit godsägarna och exproprierat jorden till
bönderna, vilka nu på åtskilliga ställen
började organisera en
gemensamhetshushållning. Den första fria kommunen
bildades i Pokrovsk, och den fick snart en hel
rad efterföljare. Men det
samhällsuppbyggande arbetet kunde helt naturligt icke taga
riktig fart så länge man måste koncentrera
alla krafter på krigföringen, och detta var
fortfarande nödvändigt. Emellertid
sammankallades det gång efter annan
distriktskongresser, där de gemensamma intressena
dryftades och överenskommelser träffades. Man
uppdrog riktlinjer för den politiska och
ekonomiska verksamheten, men det
väsentliga intresset slukades av försvaret mot
Petljura och den nu framträngande Denikin. Man
kom på första kongressen, februari 1919,
överens om att företaga en frivillig
mobilisering för att öka bondearmén, som snart
skulle få krävande uppgifter mot Denikin,
vilken i juni 1919 företog ett allmänt
angrepp på den revolutionära bonderörelsens
befriade områden. Samtidigt som Denikin
ryckte fram söderifrån, ryckte den
bolsjevikiska statsarmén fram norrifrån. Vid
första sammanstötningen med Denikins härar
slogos dessa tillbaka, och bondearmén
upprättade en front, som den höll sex månader
emot alla Denikins angrepp.
När machnoisterna hade hållit fronten
omkring tre månaders tid ryckte den röda
statsarmén in i deras område under ledning
av Dybenko. Denne föreslog machnoisterna
att ansluta sig för gemensam kamp mot
kontrarevolutionen. Machnoisterna
accepterade detta mot villkoret, att bondearméns
inre organisation skulle lämnas oantastad och
att den skulle underkasta sig det röda
armékommandot bara i operativa saker. Machnos
armé var ju uppbyggd på helt andra
principer än bolsjevikernas arméer. Den vilade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
