Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syndikalismen och den internationella arbetarevärlden. Av Rudolf Rocker. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segerrika reaktionens undantagslagar blev
för många år framåt undanträngd till den
underjordiska rörelsens gömslen. Under
denna tid utvecklade sig i de övriga länderna,
huvudsakligen i Tyskland, de så kallat
socialistiska arbetarepartierna, en helt ny
företeelse i arbetarerörelsen, vilken anknöt sina
strävanden til de franska
statskominunister-nas och do engelska ehartisternas traditioner.
Genom att dessa nyuppstådda partier helt
och hållet inriktade sin. strävan på
arbetareklassens parlamentariska verksamhet och
i den politiska maktens erövring såg den
första betingelsen för socialismens
förverkligande. skapade de småningom en helt annan
ideologi, vilken var väsentligt, olik de
socialistiska idéströmningar, vilka besjälade
arbetarna inom den första Internationalen.
Parlamentarismen, vilken mycket snart intog en
dominerande ställning inom
rbetarepartier-11a, lockade en mängd småborgerliga element
och karriärlystna intellektuella in i de
socialistiska partiernas läger, element som
hjälpte till att påskynda denna process1.
Så utvecklade sig i stället för den gamla
Internationalens socialism en slags surrogat för
socialismen, vilket med denna blott hade
namnet gemensamt. De moderna
arbetarpartierna och de under deras andliga
protektion stående fackorganisalionema
utvecklade sig allt mera till beståndsdelar i
sina respektiva nationella stater.
Socialismen förlorade för denna rörelses ledare i
allmänhet sin karaktär av ett nytt
kulturideal, som var kallat att avlösa det
kapitalistiska samhället och följaktligen icke
kunde göra halt inför de enskilda staternas
gränser. Allt mer och mor
sammanblandades för dem den nationella statens
intresse med partiets intresse, tills de slutligen
icke längre voro i stånd att draga en
bestämd gräns mellan dem, vilket isynnerhet
under tiden för världskriget otvetydigt
uppenbarades. Så kunde det icke förhindras,
att de så kallade arbetarpartierna allmänt
inlemmades som en nödvändig beståndsdel i det
nationella statsväsendet, liksom varje annan
institution, som ar kallad till dess
uppehållande och stärkande.
I medvetande av detta faktiska förhållan-
de uppstod så på mitten av nittiotalet den
moderna syndikalistiska rörelsen, vilken i
grund och botten icke var något annat Lin
den naturliga fortsättningen av den stora
strömning inom den gamla Internationalen,
vilken funnit sitt uttryek i den frihetliga
flygeln. Den revolutionära syndikalismen är
ett förkroppsligande av den riktning i den
moderna arbetarerörelsen, som eftersträvar
en ekonomisk förening av alla arbetande, för
alt genom direkt och revolutionär aktion
befria dessa från kapitalismens och den
statliga tvångsinstitutionens ok och förbereda
dem för samhällets reorganisation på basis
av den frihetliga eller anarkiska socialismen.
I motsats till de olik:a ländernas
arbetarepartier gäller det icke för syndikalismen att
sammansluta arbetarna i bestämda politiska
partier; dess strävan är fastmera inriktat på att
sammansluta arbetarna i egenskap av
producenter och för den ständigt framhäva, att
hela samhällets existens är beroende av deras
produktiva verksamhet.
Det är alltså- den ekonomiska föreningen
av arbetarna, som ständigt föresvävar
syndi-kalisterna. och i vilken de se den väsentliga
förutsättningen för de proletära klassernas
befrielse. För syndikalislema är
organisationens mening intet dött begrepp, utan en
genom det sociala livets inre sammanhang
betingad företeelse, vilken har sitt upphov i
människans otaliga och mångskiftande
behov. Organisationens uppgift kan blott
uppfyllas, när dess medlemmars ömsesidiga
intressen, behov och viljeyttringar äro fast-
förankrade och organiskt sammanväxta i
densamma. Endast sedd ifrån denna ståndpunkt
får den i dag så starkt diskuterade frågan
om enhetsorganisation verklig mening och
betydelse. I motsats till de politiska
partierna ser syndikalismen i den ekonomiska
organisationen den naturliga ’ och egentliga
grundvalen för proletariatets enhet. Partiet
är alltid en bråkdel av ett helt, vilken
utifrån vill påtvinga helheten sina speciella
syften. Arbetareklassens inre enhet innebär
därför intet godtyckligt sammankopplande
av varandra motsträvande element under
tvång av en död disciplin; den måste
fastmera framspringa ur totalbehovet av de ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
