Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Revolten i Wien. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den hade uppenbart fått sina
instruktioner om att gå fram med stor
hänsynslöshet.
Knappast hade demonstranterna kommit
i kontakt med polisen förrän denna högg in
med dragna sablar på de fredliga och
obeväpnade massorna. Upphetsningen bland
arbetarna steg. Snart nog övergick
myndigheten till kavalleriangrepp av den beridna
polisen, och därifrån var det icke långt till
avlossandet av polisrevolvrarna och senare
av de karbiner, som blevo utdelade bland
polismanskapet. Wiens borgmästare har
beträffande polisens uppträdande officiellt
förklarat: ”Gentemot alla lagar och
humanitetens föreskrifter har polisen upprepade
gånger gjort bruk av sina skjutvapen utan
att direkt vara angripen eller förut ha
uppmanat massan att skingra sig.”
Polisen anordnade under tvenne dagar ett
sannskyldigt blodbad på arbetarna.
Överallt i staden rusade de fram i formationer
och öppnade eld på fredliga folkhopar.
Gatorna besåddes med lik och ambulansen
hade mer att göra än den kunde hinna vid
borttr an sporteringen av sårade, som
betydligt översteg tusentalet. Nåja, det var det
vanliga skådespelet vid sådana tillfällen.
Det var ”ordningen” som kommit i full
verksamhet med att mörda obeväpnade
demonstranter. Medan arbetarna räknade
över 100 dödade hade polisen endast 4.
Dessa siffror visa hur värnlösa massorna varit.
Polisen är samhällets officiellt besoldade
fascistkår, och den fortsatte attacken i
samma anda som mördarna från Schattendorf.
PARTI VÄNNER EME LLA N.
Ingen förnuftig människa förundrar sig
naturligtvis över att ”ordningens” officiella
väktare fortsatte schattendorfsmördarnas
verk. Men det är en liten detalj, eom
förtjänar att framhållas. Majoriteten av
poliskåren i Wien är socialdemokratisk,
organiserad i det socialdemokratiska partiet,
ansluten till de socialdemokratiska,
fackorga-nisationerna med representanter i de högsta
fackliga institutionerna.
Det var således socialdemokratiska ”par-
tivänner” som mördade de
socialdemokratiska arbetarna. .
För åtta år sedan blev en anarkist
utesluten ur Wiens arbetareråd, därför att han
protesterade mot att representanter för
poliskåren tillerkändes säte och stämma i
arbetarerådet, protesterade mot att poliserna
blevo betraktade som ”proletärer” och
klasskamrater, då de (i kraft av sin funktions
natur) icke kunde vara något annat än
klaesfiender och klassmördare.
Men de auktoritärt och regeringsmässigt
inriktade socialdemokraterna behövde
valfår, som kunde skänka dem sina röster. För
de politiska mandatens skull ville de icke
tillbakavisa de band, som beväpnas för
kapitalismens upprätthållande och
arbetareklassens undertryckande. Man inbillade
massorna, att denna poliskår var ett med
arbetareklassen; att den hade gemensamma
intressen med proletariatet och det var en
styrka i klasskampen att ha polisen
ansluten till partiet och till fackorganisationerna.
Den 15 och 16 juli 1927 fick
Wienprole-tariatet en dyster lärdom. Det fick
sannerligen erfara på vilken sida partivännerna
poliserna stodo i den sociala kampen. Det
fick lära sig, att ”partivännerna” voro
solidariska med arbetaremördarna i
Schattendorf. Ja, mer an så: det fick lära sig, att
vad fascisterna i Schattendorf hade gjort i
smått, det gjorde partivännerna, poliserna i
stort. I Schattendorf mördade fascisterna
två proletärer: i Wien mördade polisen över
hundrade!
Och hur skulle det kunna vara annorle-
des?
JUSTI TIEPALA T SE T 1 FLAMMOR.
Framför justitiepalatset hade stora
massor av fredligt demonstrerande arbetare
församlats. Plötsligen bli demonstranterna
beskjutna från källarvåningen. Det var
återigen partivännerna poliserna, som från
säkert skyddat bakhåll slaktade sina
”klasskamrater”. Detta blev signalen till en
stormning av denna den borgerliga
rättfärdighetens bastilj. Unga kampglada
proletärer forcerade med dödsförakt ingångarna
och översvämmade byggnaderna. Alla hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
