Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brott och straff. Av Elise Ottesen-Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brott ocQ straff.
Av Elise Ottesen-Jensen.
VARJE GÅNG ETT SÄRSKILT
RU-skigt brott begås börjar människorna
att diskutera huruvida det straff, som kan
komma till användning i ifrågavarande fall
också är tillräckligt for att skydda
mänskligheten för liknande brott i framtiden. Och
vanligtvis resulterar denna diskussion i, att
man kräver högre straff, strängare straff.
I denna korus, som ropar på straff, på
polis, fängelse och bödel finner man ofta
roster, som i andra frågor förfäkta en
socialistisk och ytterst radikal åskådning, och
det visar sig således, a,tt frågan om brott
och straff för många radikaler blir en
stötesten, på vilken de snava och bryta sin
radikala nacke.
Med hjälp av straff har man genom
årtusenden sökt avskräcka menige man så väl
som svaga karaktärer från att begå brott.
Så länge som det existerat mänskliga
samfund, har det nämligen funnits individer,
som varit ur stånd att kontrollera sina
handlingar och inordna sig socialt. Förr i tiden
blevo dessa betraktade som besatta av
djävlar och därför utan vidare förintade. Under
senare tiden har man dock kommit till «n
allt mera utbredd förståelse av, att många
av dem, som förgripa sig på sina
medmänniskor äro sjuka, abnorma, lida av s. k.
”personlighetsklyvning” o. s. v. och man
har börjat behandla dem som sjuka
(sinnessjuka) i stället for att straffa dem som
brottslingar.
Givetvis måste man värja sig mot
asociala individer. Och i stort sett har man
trott på straff som enda saliggörande
medel. Man har piskat, hängt, torterat, bränt,
halshuggit eller dödat i elektriska stolen.
Man har använt alla naturens och konstens
pin omed el. Man har knipit förbrytare med
glödande tänger. Man har stoppat så
kallade osedliga kvinnor i säckar och dränkt
dem.
Och dock, varje gång man läser om ett
utslag av det vilddjur, som tid efter
annan springer fram i den enskilda
människan, ropas det på — stränga straff.
Men all erfarenhet visar, att våld och
råhet är smittosamt och alstrar i sin ordning
åter råhet och våld. Avskräckmingsteorm
har visat sig vara falsk. Människan
vänjer sig vid brott, straff och blod liksom hon
vänjer sig vid allt annat. Detta visar
tydligare än något annat krigen.
Dödsstraffet åstadkommer endast
förbrytarens förintelse, liksom innespärmingen
endast medför att förbrytaren under
ifrågavarande tid oskadliggöres.
Men detta sista kan också åstadkommas
utan användning av straff eller hämnd.
Massor av auktoriteter på straff- och
fängelse väsendets område bekräfta
dessutom att de nuvarande fängelserna äro
brottets skolor.
Således rapporterade fängelsepastor
Kihl-stedt i Stockholm till Ö. Ä. i fjor, att
ohyggligt många av de fångar, som han
haft om hand (rapporten omfattar 676),
återfallit till brott och i allmänhet endast
varit fria en helt kort tid, ofta endast några
dagar.
”Av de häktade”, skriver han, ”ha 282
lämnat hemmet vid 15 års ålder eller
tidigare, eller aldrig haft e^t hem. De ha fÖtts
kanske med stark ärftlig belastning och
vuxit upp utan kärlek, flyttats från ena
hemmet till det andra. Yem kan då
förundra sig över, att det gått dem så? Hade
de fått växa upp under andra
förhållanden, kunde de ha blivit nyttiga
samhällsmedlemmar ..
Har konstaterar fängelsepastorn i dag,
vad den franske statistikern Quetelet på ett
så övertygande sätt konstaterade redan år
1835, när han förklarade att ”erfarenheten
bevisar i verkligheten sä klart som mögligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
