Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brott och straff. Av Elise Ottesen-Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det påståendet, so?» måhända vid en flyktig
blick kan se ut som en paradox, att det är
samhället, som förbereder förbrytelsen, och
att den skyldige endast är det redskap,
varmed den ut föres.”
En gammal direktör för ett schweiziskt
fängelse, doktor Guillaume, uttalar under
ett samtal om förbrytare följande
tankeväckande ord: ”Jag har under mitt liv lärt
att känna oändligt många förbrytare och
har bland dessa beständigt endast kunnat
finna två kategorier: den ena, det var de
sjuka, men de andra — aek de andra! För
varje gång, som jag tränger djupare till
botten i dessa, måste jag ständigt göra mig
själv den frågan: Sade icke också du
hamd-lat på samma sätt i deras ställe ?”
Och Sir Basil Thomson, chefen för
Londons detektiva polis har i en hok, betitlad
”Brottslingar”, som utkom i f jor, med
skärpa fastslagit, att de människor, man
träffar i ett fängelse, icke äro av ”annat slag”
än vanliga s. k. oförvitliga medborgare, utan
representera samma karaktärstyper, som
man finner utanför straffanstaltens murar.
Från Quetelet till Kililstedt — och hur
många tusen auktoritet er 3 vittnesmål skulle
icke kunna framdragas emellan dem! —
bevittnar erfarenheten samma sak: det är
samhället som skapar brottslingarna. Men har
då samhället rätt att lägga tyngd på börda
genom att ytterligare straffa de av ödet
straffade ?
Från Guillauine till sir Basil Thomson
samma vittnesbörd: brottslingarna äro
samma slags människor som vi. Förhållandena
göra dem till brottslingar. Vi känna alla
till det mycket betecknande ordspråket:
tillfället gör tjuven.
Har icke Tolstoi rätt när han säger:
”Vilka av oss äro dåliga? Menar man
förbrytarna, de kriminella, så veta vi, att de
icke äro särskilda skapelser, som vargar i
en flock får, men likadana människor som
alla vi andm. Och vi veta, a,tt
regeringarnas nuvarande verksamhet med deras
grymhet i bestraffningen, deras fängelser,
tor-tyr, galgar och schavotter mera bidraga till
folkets brutalisering än till dess kultivering,
snarare ökar antalet förbrytelser än
minskar det”.
All erfarenhet ger också belägg för, a±t
fångarna icke- känna starkare
solidaritets-kansla gent emot samhället därför att de
blivit ådömda fängelstestraff. Och dessa
välmenande straffpredikare, som framhålla,
att straffet skall ”förbättra människan”
bevisa själva i praktiken, att de icke alls
tro på sina egna teorier. Fängelseprästen
Kihlstedt har sagt några ord om den saken
också, när han i en intervju berättar — vad
vi för övrigt kunna bevittna så gott som
varje dag — att när en människa uttjänat
sitt fängelsestraff, och alltså skulle vara en
”bättre” människa, är det så gott som
omöjligt för henne att få något arbete. Ingen
vill ha den där ”bättre” människan i sin
tjänst. Och många fångar ha just av
denna orsak uttalat, att först när de kommo
ut ur fängelset, började för allvar deras
straff.
Men låt oss komma tillbaka till brottens
orsaker. Hur kan det då hända, att av
människor, som leva under samma villkor,
blir den ene förbrytare, medan den andre
blir en högt aktad medborgare?
På den frågan svarar chefen för Londons
detektivkår: Defekt fysik och defekt
intelligens ge upphov till den största
brottspro-centen.
Och guvernören för fängelse,t i Exeter
säger: ”Tänk vad ni själv skulle varit, om
er far eller mor eller båda hade varit
alkoholister ..
Här komma vi således in på
ärftlicfhets-problemet. Hur många brott begås icke i
fyllan och villan. Men hur mången
alkoholist har icke också fÖtts med brinnande
alkoholtörst i blodet? — Hur många brott
ha icke begåtts av människor, som efteråt
icke själva kunna förstå, hur de kunde
utföra sina hemska dåd? Olyckliga varelser,
som fötts med sa kallad
”personlighetsklyv-ning”, — en abnormitet, som består i, att
samma människa i sig innesluter flera
personligheter, populärt uttryckt flera olika
”människonaturer”, som i hastigare eller
långsammare tempo skiftar herraväldet
inom vidkommande individ. Detta problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
