Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brott och straff. Av Elise Ottesen-Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har redan den franske diktaren Zola
behandlat i romanform i ”Människodjuret”.
Och när den där ”onda människonaturen”
har övertaget, kan denna människa
företaga sig saker, som hon under andra tider
själv fasar och står fullständigt oförstående
inför.
Bland sedlighetsförbrytarna finnes det
också en ohyggligt stor procent ärftligt
belastade individer vars sjukligt överretade
och abnorma drifter driva dem till brott,
över vilka de icke själva äro herrar. Hur
skulle eljes en man kunna begå våldtäkt
mot ett litet barn, när hundratals kvinnor
stå honom till buds på gatan?
Och dock: varje gång en sådan ärftlig
belastad varelse begår ett brott, skrikes det
på straff, straff, låt oss för guds skull
återinföra dödsstraffet. I stället för att
var och en av oss, som sluppit undan detta
hemska arv skulle prisa sig lycklig, om det
goda varit övervägande hos honom.
Vad är för övrigt ett brott? Vad är det
att vara en förbrytare?
Det är att överträda lagen.
Men lagen är ofta själv en förbrytelse,
och själva lagsystemet korrumperar det
sunda instinktiva rättsmedvetandet och
fostrar brott.
Enligt lagen och det officiella
rättsmedvetandet, uppfostras man till, att det är
rätt att mörda i stort, ja man upplär all
den sunda manliga ungdomen till
massmördare. Men ett mord, till och med då
kvinnan tillintetgör ett spirande nytt liv i sin
egen. kropp, bestraffas och betraktas som
brott. Det är brott, och bestraffas, om en
läkare med hjälp av sin giftspruta
förkortar cn dödssjuks sista pinofulla timmar.
Mon det är tillåtet att låta tusenden och
åter tusenden av unga, kraftiga människor
gå i en för tidig grav genom att göra dem
arbetslösa eller betala dem så uselt, att de
icke kunna livnära sig och de sina på ett
tillfredsställande sätt. Det är brott att
stjäla en krona från den, som har
miljoner, men ingen lagparagraf hotar dem med
straff, som för usel vinnings skull bestjäl
fattiga människor på resultatet av deras ar-
bete. Det är brott, när en man bränner
hembränt för att förgifta sig själv med detta
ohyggliga fludium, men när staten
profiterar på att förgifta hela folket med
alkohol, då är det en laglig förgiftningsprocess.
Det är således brott att begå i smått, vad
som är lagligt att begå i stort.
Icke desto mindre åtager sig
huvudmördarna, regeringarna, med händerna röda av
miljoners blod, att straffa, att hämna sig
på den enskilde förbrytaren. Och de
borgerliga makthavarna, vilka genom sin
brottsliga politik indirekt begå otaliga mord (tänk
endast på bostadsbristen och arbetslösheten)
äro de, som ropa högst på straff åt alla
sorters brottslingar.
Men vi, som icke tro på, att straff kan
hindra brott, vi, som se brottets orsaker, och
som peka på att den enda vägen att hindra
brotten är att undanröja orsakerna, alltså,
att undanröja det nuvarande
utsugningssy-stemet och ersätta detta med ett socialistiskt
produktions- och fördelningssystem, — till
oss ropar man, att vi äro förbrytarvänliga
och insinuerar, att vi icke vilja värja
mänskligheten mot framtida brott. Ty, säger man,
straffet är till för att genom det
statuerade exemplet hindra framtida förbrytelser.
Men, som Krapotkin anmärker, logiskt
skulle väl den, som vill undanröja grymhet
hos andra icke själv utvisa grymhet. Våld
alstrar våld. Dessutom har det som nämnts,
straffats under årtusenden, utan att brotten
därigenom avskaffats.
En människa får icke större
solidaritets-känsla därför att samhället pinar henne —
ofta för brott, vilka detta samhälle själv
tvungit henne att begå. Den väldiga
procenten av återfall sbrott visar också, att
straffet i så sorgligt många fall i stället
för att hindra framtida förbrytelser just
bringat den straffade ut på ett sluttande
plan, där han glidit hoplöst ned i brottets
avgrund. Och dessutom, om en- förbrytare
tänkte på följderna av sitt brott just i det
ögonblick, han begick detsamma, då skulle
brottet aldrig ske. Och tänker han på
förhand på hur det gått den eller den, som
tidigare försökt sig på samma förbrytelse,
resonerar han helt säkert som så, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
