Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den socialrevolutionära idealismens nödvändighet. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter att vinna medlemmar, endast
framhåller för arbetaren den reformistiska
verksamheten och de större möjligheter
syndikalist-isk organisationsform och syndikalistiska
metoder ger till högre lön etc., men
glömmer att framhäva organisationernas
socialrevolutionära uppgifter, den har därför
kommit på ”dekis”.
Andan inom organisationen är således,
enligt hävdvunnen syndikalistisk uppfattning,
det avgörande. En organisation, som är
besjälad av skråegoism har helt naturligt icke
samma värde som den organisation, som är
besjälad av klassolidaritet och revolutionär
hänförelse. En organisation kan endast bli
socialrevolutionär t verksam i samma mån
som den är genomträngd av
socialrevolutionär anda, och den blir samhällsbevarande i
samma mån som denna socialrevolutionära
a nd a saknas. Den revolut ionära idealismen
är därför den nödvändiga surdeg, som
måste genomtränga arbetarerörelsen och skapa
viljan till en kamp emot själva det
kapitalistiska systemet. Höga löner äro lika litet
som ett övermått av fattigdom krafter som
i och för sig hos arbetaren framkallar vilja
till kamp mot den kapitalistiska ordningen.
”Socialismens värvningskraft är överallt
störst”, skriver Rudolf Roekcr, ”där den är
i stånd att göra det starkaste intryck på
arbetarnas etiska känslor”, och häri torde han
ha rätt. Att bara appellera till deras
ekonomiska intressen räcker icke för att
åstadkomma en revolutionär rörelse.
FÖr skapandet av ett nytt och bättre
samhälle fordras det människor, som icke blott
äro beredda till kamp för personliga
fördelar, men människor som också äro beredda
till personliga offer, och stora offer, över
huvud taget skulle icke ens en reformistisk
fackföreningsrörelse kunna upprätthållas
utan en viss grad av social idealism, långt
mindre en revolutionär. Utan alla dessa
tu-senden och hundratusenden av tysta krafter
som överallt äro verksamma i
organisationsarbetet, som offra tid och fördelar, som
skjutas fram och utsätta sig för förföljel-
ser, som underordna sina personliga intressen
det gemensamma, skulle aldrig en rörelse
kunna existera, långt mindre utvecklas och
växa till. Och ju större denna summa av
social idealism, av offervilja, av hänförelse
och entusiasm är, som finns inom en rörelse,
i desto större grad har rörelsen
förutsättningar för att kunna uträtta något, att
kunna nå fram tili förverkligandet av sina
ideal.
Varifrån har väl alla tiders revolutionära
rörelser erhållit sin kraft till handling, sin
förmåga att skapa historia, om icke ur den
fond av social idealism, som i större eller
mindre grad funnits hos dem och
genomsyrat deras verksamhet? Hur erbarmligt
fattigt hade det icke sett ut för alla
revolutionära rörelser, om det icke överallt hos
dem funnits människor, som alltid varit
beredda att sätta eget liv som insats? Om det
icke funnits denna över alla bräddar
strömmande offervillighet, som aldrig stannar för
att väga de personliga fördelarna och
nackdelarna, som aldrig väger sina egna offer
på krämarens våg, men som drives av en
inre, oemotståndlig känsla av solidaritet och
rät.tslidelsc? Och hur skulle å andra sidan
icke varje revolutionär rörelse varit en
omöjlighet om varje gärning skulle
uppvägas och mätas för att materiellt vedergällas?
Där varje handling beräknas skola giva
avkastning och profit, där dör det bästa hos
människorna, där dör framförallt den
revolutionära elan, som med flammande hjärta
och Öppna händer strör omkring sig
hängivenhet och offer för de ideal, de
strävanden och de syften, som skall giva den
revolutionära rörelsen innehåll, mål och mening.
En Vanzetti, som i hängiven kärlek till
saken bär sitt eget liv till offeraltaret,
uträttar mer än hundratusen ”femörespolitiker”,
ty en Vanzetti håller den revolutionära
offerviljans låga flammande hos miljoner,
medan femörespolitikens anda dräper all
socialrevolutionär idealism och odlar den
kapitalistiska andan hos den massa, som
skulle göra historia, som skulle skapa den
nya tiden, det nya samhället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
