Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den revolutionära syndikalismen i Bulgarien. Av N. Popoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndarna i själva verket använde sig av,
var de fackliga organisationerna. Och det
inträffade ofta, att de strider, som
organiserades av de ”rymliga” socialdemokraterna
blevo saboterade av de ”trånga”
socialdemokraterna, och vice versa. Klasskamp ?
Att tala om denna marxistiska
fackföreningsrörelses metoder och principer svnes
oss vara en fåfäng sak. Det var en ultra
-reformistisk aktion, som ersatte arbetarnas
direkta aktion med social lagstiftning.
Stridsfältet förlädes till platsen för lagstiftarnas
ord bataljer.
Under denna tid, d. v. s. mellan åren
1878 och 1910, hade landets ekonomiska liv
betydligt förändrats. Industrien hade
börjat långsamt utvecklas; antalet hantverkare
avtog ständigt. Installerandet av industrien
hade till följd en proletarisering av en viss
jlcl av bönderna. De övriga bönderna levde
i en förfärande fattigdom på grund av den
stora skuldsättning de rakat i hos
bankkapitalet, och framförallt hos statens
jordbrukarebank, skulder som de icke kunde
betala. Utan överdrift kan man påstå, att
de bönder, som ännu bevarade sina små
jordlappar, hade en mycket eländigare lott
än lönearbetarna.
Under det de bearbetade jorden med rent
primitiva redskap, voro de nödsakade att
arbeta 15 till 16 timmar varje dag. Och
trots att de utförde detta nedbrytande
arbete, så, kunde likväl den största delen av
dem icke skaffa bröd åt sin familj hela året.
Vid sidan av de olyckliga bönderna och
lönearbetarna, som voro underkastade en
utsugning utan gränser, hade det uppstått
en stor arme av statstjänare. Tusenden och
tiotusend en av skollärare, järnvägsmän,
tjänstemän vid post, telegraf och telefon,
och många andra, cyniskt plundrade av
staten, ökade varje dag proletärernas klass.
Sedan den ekonomiska omvandlingen
genomfört den moderna klassklyvningen, blev
klasskampen med varje dag allt
våldsammare, vilket naturligtvis utvecklade
fackföreningsrörelsen. Om denna varit baserad
på en målmedveten klasskamps principer,
skulle den ha kunnat bli en betydande
faktor i landets ekonomiska och sociala liv,
som kunnat göra front mot alla utsugare
och förtryckare. Men dessvärre hade det
marxistiska fängelset redan gjort sitt
Ödesdigra arbete. De fackliga organisationerna,
ledda av de båda social demokratiska
partierna, voro endast skolor, där arbetarna
fingo lära sig att använda det för
borger-skapet så ”fruktansvärda” vapnet, som
kallas röstsedeln! Och då kl a sskam p en icke
innebar någonting annat för de
”revolutionära” marxisterna än parlamentariska
debatter, så slutade de strejker, som allt
oftare utbröto, med nederlag, och arbetarna
blevo till följd därav nedtryckta till allt
djupare elände. Men till följd av samma
förhållande insattes däremot parlamentariska
representanter, medlemmar av lagstiftande
församlingen, av de kommunala
representationerna etc., vilka förklarade sig arbeta
för den sociala revolutionen. Detta var allt
vad som återstod av trettio års klasskamp i
Bulgarien. Katastrofen uteblev heller icke.
Den 1 oktober 1912 utbröt det krig på
Balkan. Trots sina dagliga revolutionära
deklamationer voro marxisterna ingalunda
fiender av försvarskriget. Hade icke Bebel
redan förklarat i den tyska riksdagen, att
om ”Tyskland anfölls av ett annat land,
vilket som helst, så skulle han vara den
förste att taga geväret och försvara det hotade
fosterlandet” ? Bulgarien blev emellertid
icke anfallet. Tvärtom! Det var Bulgarien
som anföll. Den krönte, blodige bödeln
Ferdinand I :ste drömde om att låta kröna
sig i Konstantinopel, med den stora
kejsarkronan från antiken! Han hade funnit en
fyndig formel, som framkallade entusiasm
hos alla, även hos de ortodoxa och
opportunistiska socialdemokraterna. Denna
formel var: Makedo ni ens befrielse från det
turkiska oket! Men för detta måste man
förklara Turkiet krig!
De tvenne socialdemokratiska partierna
medverkade reservationslöst vid denna
kriminella aktion eftersom det gällde
Make-doniens befrielse, vilket senare gav Vassil
Ivolaroff, ledare för det ”trånga”
socialdemokratiska partiet (senare för ett moment
sekreterare för III Internationalen),
anledning att besvara ett borgerligt angrepp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
