Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den revolutionära syndikalismen i Bulgarien. Av N. Popoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parlamentet med den förklaring-, att ”endast
socialdemokraterna voro de sanna
patrioterna” !
Det måste sägas, att detta är en sanning,
som måste framhållas för all världens
arbetare. Ja, de marscherade som sanna
patrioter, och de marscherade till det
yttersta! De hade dock bort komma till
besinning, ty Ferdinands mask som Makedoniens
befriare blev sönderriven 19 dagar senare.
Den 29 oktober 1912 hade i själva verket
Kiamil Pasha officiellt bett om fred under
accepterandet av alla de villkor, som kunde
uppställas av Bulgarien och dess allierade,
men han erhöll blott detta högmodiga svar:
”Vi marschera mot Konstantinopel, och där
kunna vi underteckna fredsvillkoren”.
Stackars Makedonien, det var fullkomligt
bortglömt. Ingen protesterade;
socialdemokraterna tego. Efter ”befrielsekriget”
kom kriget mellan ”befriarna”. Och allt
detta kostade det arma bulgariska folket
etthundratusen döda jämte massor av
stympade, urståndsatta att försörja sig själva.
Landet blev ruinerat och plundrat av
segrarna. Knappast hade arbetarna börjat
repa sig förrän — ännu innan de hunnit
komma på det klara med det bedrägeri för
vilket de fallit offer, framför allt från de
båda socialdemokratiska partiernas sida —
mördandet 1914 började, också kallat
”kriget för rätt och civilisation”. Ännu en gång
förrådde de tvenne socialdemokratiska
partierna arbetarnas befrielseverk, denna gång
i full gemenskap med socialdemokraterna i
alla andra länder, som befunno sig i kriget,
och samarbetade nu med regeringen tor
krigets förande.
Vi vilja göra den internationella
arbetareklassen uppmärksam på, att detta var
framförallt hållningen hos det ”trånga”
socialdemokratiska partiet, numera kallat
kommunistiskt, och numera görande
anspråk på att ha bekämpat kriget 1914.
Ännu medan kriget 1914 gjorde sitt
döds-verk och ödeläde andra länder, bevarade
Bulgarien sin neutralitet, och de båda
krigförande grupperna ansträngde sig av falla
krafter för att draga Bulgarien med i
slaktandet.
Det är i detta, för det bulgariska folket
så ödesdigra ögonblick, som sagda ”trånga”
socialdemokratiska parti kallade en av den
tyska regeringens välkända agenter till
Sofia: socialdemokraten Parvus, vilken på
ett möte, där en medlem av ”trånga”
socialdemokratiska partiets centralkommitté
presiderade, vältaligt pläderade för
nödvändigheten av att det bulgariska folket trädde in
i kriget vid sidan av ”kamrat” Wilhelm II
arméer. Till hans stora glädje blev detta
också verklighet kort därefter. Under kriget,
då de tyska och bulgariska arméerna ännu
gingo från den ena segern till den andra,
uttalade en av partiets mest framträdande
ledare, Georges Kirkoff, i ett brev sin
glädje över dessa segrar, vilket brev blivit
publicerat efter kriget. År 1919 utförde
partiet en dialektisk trollkonst. Det
befriade sig ifrån sin syndfulla
socialdemokratiska kropp och förklarade partiet vara
kommunistiskt! Under över alla under! Samma
parti, med samma ledare, förändrar genom
ett kongressbeslut sina synpunkter på
doktriner och taktik, förvandlar sig från
socialdemokratiskt till kommunistiskt. Och
detta senare parti börjar genast en rasande
kampanj mot det förra, vilket det betecknar
som socialförrädiskt etc. I verkligheten är
det dock samma parti: det kallades
socialdemokratiskt i går, kallas kommunistiskt i dag.
Vad var nu Bulgarien efter sex års krig?
En sannskyldig öken! Tvåhundratusen
människor uteslutande frän den arbetande
klassen hade blivit massakrerade. Väldiga
materiella rikedomar, resultatet av ett kvarts
sekel produktion, hade blivit tillintetgjorda.
Transport- och kommunikationsmedel, som
icke varit tillräckligt utvecklade, hade blivit
förstörda. Det svartaste elände härjade
dödligt bland arbetare- och bondemassan; den
senare hade blivit proletariserad i en
fruktansvärd grad. För att komplettera denna
tragedi ha segerstaterna påtving&t den
bulgariska staten en skadeståndsbetalning
på hundratals miljoner. Betalningen av
denna fantastiska summa faller uteslutande
på det arbetande folkets axlar under form
av fruktansvärda skatter. Verkliga slavar
skulle icke kunna bära en sådan börda utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
