Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur det ryska experimentet misslyckades. Av Rudolf Rocker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handvändning förvandlat Ryssland till ett
socialistiskt paradis, och att deras uppbyggande
försök icke genast kröntes med den
framgång, som man måhända i revolutionär
häftighet kunnat önska.
Utan tvivel stod det oerhörda hinder i
vägen för den ekonomiska och sociala
reorganisationen. De fruktansvärda följderna
av ett mångårigt krig, bristen på råstoff,
redskap och lämpliga järnvägsförbindelser
— allt detta var faktorer av oerhörd
betydelse, för vilka bolsjevikerna lika litet
kunna göras ansvariga som varje annan
riktning. Att ett återuppbyggande av hela det
ekonomiska livet på nya grundvalar under
dessa förhållanden var en oerhört svår
uppgift, vill väl knappast en enda människa
bestrida, som ger sig möda att betrakta
saken objektivt. Men denna uppgift måste
lösas, måste under alla omständigheter
lösas, då revolutionens hela framtid berodde
på denna lösning.
Och här komma vi till kärnpunkten av
den fråga, vilken i dag naturligtvis mycket
bättre kan överskådas än för fem år sedan.
Den bolsjevikiska regeringen drabbas icke
av ansvar för saker eller företeelser över
vilka den helt enkelt icke hade något
inflytande och som bottnade i de förhållanden,
som skapats av kriget, men däremot för
saker, som hade sin rot i bolsjevismens
statssocialistiska system och vars ödesdigra
följder allenast kunna förklaras av systemet.
Den så kallade ”proletariatets diktatur”,
som aldrig varit något annat än en
diktatur över proletariatet, var väl i stånd att
skapa ett nytt system för herravälde och
förhjälpa ett politiskt parti till makten, men
den har misslyckats överallt där det gällde
en reorganisation av det sociala och
ekonomiska livet.
Vad vi således med rätta förebrå
bolsjevikerna, det är det obestridliga faktum, att
deras metod har tillintetgjort varje
möjlighet till en lösning av de viktigaste och mest
avgörande uppgifterna i socialistiskt anda
och därigenom lagt hela det ekonomiska
livet i ruiner.
Då de med fientliga blickar betraktade
varje initiativ, som kom ifrån massan själv,
tillintetgjorde de revolutionens konstruktiva
och skapande krafter. Därigenom måste
det nödvändigtvis uppstå denna oerhörda
byråkrati i vars dammiga skrivrum de sista
gnistorna av revolutionär vilja släcktes.
Som bevis härför kan anföras ett faktum
ibland hundrade liknande:
Som trogna anhängare av de marxistiska
teorierna försökte bolsjevikerna först och
främst att inrikta hela den samlade
industrien på stordrift och försummade nästan
fullständigt de mindre och medelstora
företagen, då dessa föreföllo dem vara
hinderliga för deras centralisationssträvanden. Nu
vet var och en, att stordrift endast är
rentabel, när den står under en förträfflig
ledning. I ett land som Ryssland var detta
synnerligen svårt emedan de organisatoriska
krafter, som voro i stånd att överblicka de
stora arbetskomplexen, icke voro tillstädes
i tillräckligt antal. Därtill kom att
bolsjevikernas byråkratiska vanor försvårade
uppgiften mer och mer, därigenom att
fackfolk underställdes okunniga kommissarier,
vars enda förtjänst bestod i att de voro
medlemmar av det kommunistiska partiet.
Härigenom omöjliggjordes från
begynnelsen varje allvarligt personligt initiativ och
hela verksamheten underkastades ett dött
schema. Fiaskot måste bli så mycket
större, som det rörde sig om storindustri.
När den hastiga nedgången för de mindre
och medelstora företagen blev allt
uppenbarare föreslog den ryska kooperationen
regeringen, att man till kooperationen skulle
överlämna den tekniska ledningen av dessa
företag. Man skulle tycka, att en regering,
som enligt egna försäkringar eftersträvade
kommunismen, med glädje skulle mottagit
ett sådant anbud. För det första var
kooperationen ett framstående organisatoriskt
element med god förvaltningskännedom och
för det andra skulle den genom sina talrika
medlemmar i byarna ha blivit en förträfflig
förmedlingslänk mellan stad och land.
Men just detta ville regeringen icke. En
direkt förbindelse mellan bönderna och
arbetarna utan kommissariernas förmedling
måste förefalla dem som något oerhört, som
stred mot alla byråkratismens lagar, och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
