Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur det ryska experimentet misslyckades. Av Rudolf Rocker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avvisade man helt enkelt kooperationens
förslag.
Men längre fram gav staten tillbaka till
de kapitalister, som före revolutionen hade
sysselsatt mindre än tre hundra arbetare,
deras gamla företag, och den gjorde det
därför att man på detta sätt ville inblåsa
nytt liv i smådriften och åter tillföra landet
deras avkastning. Vad man således på sin
tid nekat kooperationen överlämnade man
till kapitalisterna, i det man samtidigt
insatte dem i deras gamla rättigheter.
Detta exempel är typiskt. Det kastar ett
grellt ljus över det ohyggliga hos en
själlös metod, vilken enligt sina lika själlösa
talesmäns mening är den enda som kan
åstadkomma ett kommunistiskt samhälle.
Samma metod är även skuld till, att varje
intresse för arbetet dör ut bland arbetarna.
Därigenom att man degraderar dem till
vanliga industrislavar, som icke ha ringaste
kontroll över sitt eget arbete och som utan
motsägelser måste underkasta sig sina
överordnades befallningar, dödar man
känslan av personligt ansvar hos dem liksom
varje känsla av gemensamt intresse.
Tvångsarbete har aldrig varit något medel att
skänka människorna lust och kärlek till
arbete. Detta är endast möjligt genom en
känsla av frihet och utveckling av det
personliga ansvaret, som sammanknyter den
enskilde med det allmännas intresse.
Charles Fouriers underbara lära om det
”tilldragande arbetet” har spårlöst gått
förbi sovjetrepublikens kommunistiska
jakobiner. I stället härför experimenterade de
med rent kapitalistiska begrepp sådana som
”arbetets militäriska mobilisering”,
”taylorsystemets socialisering”, vilka passa till
socialismen som knytnäven i ögat.
Pariserkommunen var ingen socialistisk
skapelse. Det stora flertalet av dess
medlemmar voro borgerliga jakobiner, men
trots detta var den sociala känslan så starkt
utvecklad hos dessa människor, att ett av
deras första beslut var att införa samma
löner för alla i kommunens tjänst anställda.
Mannen, som satt i Kommunens råd,
erhöll icke mer än barrikadkämpen eller den
som på ett eller annat sätt var verksam
för kommunen.
I det kommunistiska Ryssland däremot
gjorde man icke ens ett försök att praktiskt
genomföra denna så självskrivna sak. Man
hade från början fyra eller fem olika
sovjetrestauranter som blevo indelade i olika
grader med motsvarande olika mat — för
de förutvarande borgarna, för olärda
arbetare, för yrkesarbetare och
sovjettjänstemän. Till och med på detta lilla område
fanns det intet verkligt socialistiskt
initiativ.
Inte underligt därför att Lenin och hans
anhängare till sist blevo tvungna att taga
sin tillflykt till den ”nya ekonomiska
politiken”, vilket innebar det officiella
återvändandet till kapitalismen, trots alla
sofistiska undanflykter och spetsfundiga
kommentarer, sak samma om Lenin aldrig
så mycket förklarade, att man skulle leda
kapitalismen in i statskapitalismens
farvatten, då socialismen endast kunde utveckla
sig ur statskapitalismen. De praktiska
erfarenheterna visa att statskapitalismen är
den värsta formen för det kapitalistiska
systemet, som ställer mycket större hinder
i vägen för socialismens förverkligande än
någonsin privatkapitalismen. Men Lenin
trodde icke själv på sina påståenden, vilka
för honom blott voro förlägenhetsfraser till
döljandet av den fullständiga bankrutten.
För att genomskåda detta behövde man
sannerligen icke vänta på oppositionen
från Zinovjev & Co., vilka man nu täpper
till munnen på precis samma sätt som alla
andra socialistiska riktningar, vilka icke
varit ense med de ryska makthavarna. Varje
fördomsfri iakttagare kunde se varthän det
bar.
Det mest fruktansvärda slag, som
bolsjevismen tillfogat socialismen, var emellertid
dess praktiska försök till lösandet av
agrarfrågan.
I ett land, där industriarbetarnas antal
inskränkes till några miljoner, där den
unga bourgeoisien ännu endast förskaffat
sig förhållandevis ringa makt och där folkets
oerhörda flertal bestod av bönder, som voro
bundna vid sin torva, måste jordfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
